Prata inte om Dante

I helgen förklarade trettio äldre författare i en rad stora tidningar, bland annat Dagens Nyheter, att de vill rädda Europa från ”själens och andens mordbrännare” med hjälp av Goethe och Dante. De skrev från Olympen. Har de inte förstått nånting?

Eurokrisen var en avgörande vändpunkt. Sedan dess duger varken invanda paroller om EU:s förträfflighet eller stiliga ord om humanismens kulturarv. Den tiden är förbi. Därför fungerar inte uppropet som ett försvar, utan förstärker i stället själva problemet: de privilegierades arrogans.

Naturligtvis är deras oro befogad. EU är hotat av sönderfall och åternationalisering. Ingen europé kan längre slå sig till ro med förhoppningen att läget löser sig på egen hand. Den här gången är ansvaret vårt.

Men alla missnöjda och arga tillhör inte civilisationens mordbrännare. De har ju i viktiga avseenden rätt. Europapolitikens löften har inte infriats. Nånting har gått allvarligt fel. Ropen på rättvisa, erkännande och demokrati behöver besvaras. De gula västarna kommer inte nöja sig med en lektion om Dante. Det skulle vara en förolämpning.

Kampanjen för ett nej till Brexit misslyckades eftersom den ignorerade mullret från bottenvåningen. De ville inte kanalisera det i en rörelse mot ett mer förenat, demokratiskt och jämlikt EU. Har ingen lärt sig av deras nederlag? EU kan bara räddas genom skarp kritik av existerande missförhållanden — och förslag på radikala politiska reformer.

Rättsfilosofen Jürgen Habermas och statsvetaren Ulrike Guérots återkommande argument för en demokratisk omvandling av nästan revolutionär betydelse är mer relevanta än någonsin. Det europeiska medborgarskapet behöver realiseras, parlamentet bli europapolitikens naturliga hjärta och den sociala tryggheten förverkligas på unionsnivå.

Det är språngets riktning och karaktär som nu behöver artikuleras. Den opinion som faktiskt finns, och antagligen är Europas mest välbevarade hemlighet, väntar på att mobiliseras. Hur kan en mer förenad och demokratisk union förverkligas, och se ut? Det duger inte längre att gräva ner sig i kulturhistorisk nostalgi. Status quo medför långsamt sönderfall.

Ett försvar av Europatanken behöver helt enkelt bli en proteströrelse. Det är inget nytt. Pionjärer som Altiero Spinelli och Jacques Delors uppfattade sig som oppositionella i daglig strid med de konservativa etablissemangen.

Den europeiska krisens hjärta är den sociala frågan. Arbetslösheten i Frankrike och fattigdomen i Bulgarien är gemensamma problem. De påverkar alla européer. Situationen kan jämföras med det för hundra år sedan. Då förstod liberaler och socialdemokrater att den sociala frågan inte kunde lösas utan ett demokratiskt genombrott. Nu är sambandet tillbaka, men på europeisk nivå. Det är sådana upprop vi väntar på. Varför ropar inte alla: Avanti?

Per Wirtén

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.