Anita Goldmans nya bok är en förfärlig berättelse. Bara så ni vet. Förfärlig. Att läsa den är som att bakbunden hissas ner i en torrlagd brunn och sedan se hur någon lägger dit locket så att det sista ljuset slocknar. Där är man. Ensam. I det europeiska hålet, omgiven av skrapet och gnisslet från de som plågats, lemlästats, avrättats. Men mirakulöst börjar det ändå sipprar in strimmor av ljus mellan stenarna — är det kanske själva berättandet? — trots att det som vanligt inte finns någon som helst chans till upprättelse eller seger i efterhand för de skräckslagna. De dödade är ju döda. Deras berättelser handlar därför om oss, när vi trevar oss fram över de skrovliga stenblocken med våra frågor om kontinentens återkommande grymheter.

År 1435 tvingades alla judar på Mallorca att konvertera till den katolska kyrkan. Deras gamla synagoga i Palma revs. En lång tid av blomstrande spansk samexistens mellan Medelhavets tre stora religioner förvandlades till kristen likriktning. Man uppfann den banbrytande idén om ”blodets renhet” som en första byggsten i den framväxande rasfilosofin. Lite mer än 200 år senare inledde inkvisitionen den långa slutstriden mot öns judar. Det är om den Anita Goldman berättar i sin nya roman.

Redan på bokens omslag avslöjas det grymma slutet i maj 1691 när 37 av stadens judar avrättades och brändes, en del levande, vid en högtidlig autodafé inför tusentals festklädda dignitärer som minglade under vimplar och baldakiner. Det judiska livet skulle en gång för alla utplånas från Mallorca.

”Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca” är en dokumentärroman. Händelseförloppet är autentiskt. Människorna har levt. Anita Goldmans sätt att skriva ansluter till Steve Sem-Sandbergs romaner om övergreppen och mördandet i Wien och Lodz under andra världskriget. Hon fogar in dokument med inkvisitorns anklagelser, framtvingade bekännelser och protokoll från tortyren, redovisar långa listor med namn, återger exakta yttre detaljer och använder ofta spanska uttryck för att inskärpa känslan av både fakticitet och närvaro. Hon lyckas. Det mer än trehundra år avlägsna skeendet sätts i rörelse.

Den judiska gemenskapen i Palma vägrade ge upp sin tro och tillhörighet. I hemlighet fortsatte de praktisera sina regler om det rätta och goda i skuggan från stadens mäktiga katedraler och kloster. De tillverkade med demonstrativ öppenhet fläskkorv, men åt den aldrig. De tog nattvarden, men behöll oblaten i munnen och spottade sedan ut den. De samlades till högtider, men med stor försiktighet. Vackra kvällar drömde de om att fly till toleranta städer i Italien eller Nordafrika, men hade utreseförbud. Kvarteren i Palma var deras fängelse.

Anita Goldman har valt ut två gifta par som berättelsens naturliga mittpunkter. En av männen var gruppens rabbin. De talar visserligen med varandra i romanen, men sparsamt och utan dialogens naturliga luftighet. I stället vänder de sig till oss för att vi ska förstå. Men det gör inget. Det förstärker nämligen romanens koncentrerade och överväldigande tyngd: Mörkret, som är samhällets skräck för att en grupp människor lever ”i strid mot det som är skick och bruk bland alla övriga invånare”, som inkvisitionen skrev. Och ljuset, som utgörs av judarnas försvar av olikheten. Textens tunga eftertryck är omskakande.

1949 kom Eyvind Johnsons stora roman ”Drömmar om rosor och eld”, även den om 1600-talets intolerans. Han skrev den som en historisk roman om det närvarande — då hotet från Sovjetkommunismen. Anita Goldmans roman pekar på samma vis mot vår tids hot; den nya nationalismens längtan efter kulturell likhet, att antingen tvångsassimilera, utvisa eller i värsta fall utplåna ”de andra”. Anknytningen till nuet är aldrig ens antydd, men säkert avsiktlig.

Den judiska gemenskap hon skildrar bedrev med modern terminologi identitetspolitik och de anklagades för att avskärma sig i en kulturell enklav med delvis egen lag och rättsskipning. Strax innan inkvisitionen arresterade dem för den avslutande rättsprocessen lyckades de nästan rädda sig ut på Medelhavet med hjälp av en flyktingsmugglare i en överlastad båt. De drömde om frihet. Känns det igen?

De kalla stenarna i den mörka brunnen talar trots allt, och de talar till oss. I romanens förklarande ögonblick svarar en av de fängslade och torterade judarna den nyfikna fängelsedirektörens försiktiga fråga varför de är så uthålliga, med att det finns ett ömsesidigt förbund mellan berättelserna, Gud och människorna. Om berättelserna inte förs vidare så dör sammanhangen, Gud tystnar och livet upphör.

Anita Goldman

Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca.

Natur & kultur.