Jag vaknar en grå vintermorgon i Paris. Från gatan hörs bullret från sopbilen. Längre ner öppnar snart surgubben Alex sitt café, en av kvarterets klenoder för alla som letar kvardröjande spår från förfluten tid.

När Eyvind Johnson kom till östra Paris första gången, sommaren 1922, bodde han inte långt härifrån. Bergen i Menilmontant var då mest proletär kåkslum och verkstäder. Huset där jag vaknat byggdes några decennier senare, som saneringsprojekt med enrummare för välfärdsepokens arbetarklass. Men nu ändras även det, när de välavlönade tar över kvarteren. I höstas öppnade en bokhandel mittemot Alex café. Den är specialiserad på politisk filosofi och barnböcker.

Stadsdelens idylliskt parisiska stil är nu ett verktyg för att trissa upp fastighetsvärdena, locka nya entreprenörer till butikslokalerna och få in mer pengar i ett historiskt fattigt område — att gentrifiera det. Jag har den kusliga känslan att medverka i ett självförstörande konstverk.

Med tunnelbanan tar det tio minuter till Maraiskvarterens turistzoner. Där är gestaltningen av det autentiskt parisiska nu minutiöst genomarbetat. Inget har lämnats åt slumpen. Det enda som saknas är kvarterens gamla invånare, de som en gång gav Marais den lockande atmosfär som man nu imiterar. Deras lägenheter har förvandlats till investeringsobjekt eller besöksboende.

Är det verkligen i Paris jag rör mig, eller är det i ”Paris” — en välplanerad iscensättning för upplevelser, minnen och begär?

 

På ett populärt café i Övre Marais, nära Place de la République, läser jag klart journalisten Anders Steinvalls nya bok ”Rytmen av London”. Med begreppet coolhetens geografi försöker han förstå varför vissa stadsdelar gentrifieras men inte andra.

Han dras ohjälpligt till de coola kvarteren i det karibiskt präglade Brixton söder om floden och det sydasiatiskt dominerade Tower Hamlet i East End. Jag är likadan. Jag har gång på gång återvänt till just de stadsdelarna i London och spanat efter liknande i Paris. Det är som om gentrifieringens inledande löften utlöser ett slags romantiskt magnetfält. Kriminaliteten trängs undan, husen renoveras, de offentliga platserna städas upp, små caféer tar över gamla igenbommade kyffen. Men sedan händer något helt annat. De ursprungliga invånarna trängs undan. De lokala butikerna ersätts av globala varumärken. De privilegierade ockuperar husen.

Upprustningen av den stora Brixton Market är ett belysande exempel: från hemlighetsfulla marknadshallar till ett shabby chict matpalats som ska anknyta till platsens historia, men ändå är frikopplat från de som bott där i decennier. På tidstypiskt manér uppfattas autenticiteten som en yttre stil och formgivningsfråga, inte som förankrat liv.

Anders Steinvall har träffat människor, suttit på rättegångar, undersökt hur invandringen utvecklat London och tecknar med suverän lyhördhet de politiska strider — mot rasismen, slummen och polisvåldet — som präglat både Brixton och East End. Gentrifieringens motsägelsefulla historia klargörs. De som stått på barrikaderna för sina kvarter blir ofta förlorare när välståndet till sist anländer, men på andras villkor: fastighetsägarnas, krogimperiernas och spekulanternas.

 

I London konstitueras den coola geografin av etnisk mångfald och migrationens specifika kulturhistoria. Antirasistisk aktivism har framkallat ett särskilt skimmer. Raskravallerna i Notting Hill 1958, upproret i Brixton 1981 och det återkommande rasistiska våldet runt Brick lane som upphörde först med den sista spikbomben, utplacerad av en ung fascist 1999. Nu exploateras minnena på de globala kapitalmarknaderna. Det är en aning förvirrande, och svårsmält.

Jag slås av att coolhetens kvarter i Paris däremot utmärks av motsatsen — av en mångkulturell frånvaro. Det kosmopolitiska kulturliv som fanns i staden för bara tio år sedan har retirerat. Det verkar i stället vara den vita arbetarklassens historia, inte de spår nordafrikaner har lämnat, som sätter gentrifieringens begär i rörelse. Bilden av det äkta parisiska har blivit vitmålad. I Stockholm följer coolhetens geografi liknande linjer. För livsstilsmedvetna stockholmare är svärmerier för folkhemstorgen mer lockande än en motsvarighet till den postkolonialt kosmopolitiska romantiken i London.

 

I serieboken ”Drömmen om Europa” utbrister författaren Fabian Göransson under ett besök i Paris att han avskyr allt bakåtsträvande gnäll om gentrifiering. Med ett stort leende passerar han turistkitschen runt Notre Dame. Men i Marais iscensatta stadsliv tränger sig andra känslor ändå fram. Han minns Freuds teori om unheimlichkeit — det kusliga: ”En docka som ser ut som en docka kan vara gullig. Men när den blir förvillande lik en människa börjar den upplevas som obehaglig. Så fungerar gentrifieringen. När en plats precis förlorar sin autenticitet men fortfarande låtsas att den är äkta. Då blir det så plågsamt att titta på. När den dött men fortsätter hävda att det lever. En zombie.”

I boken fortsätter han sin tågresa genom Europas storstäder med en växande känsla av främlingskap. Alla stadskärnor har ju omvandlats till ihåliga skal som utger sig för att vara något annat än vad de faktiskt blivit.

 

Gentrifieringspolitiken är infogad i en mycket större förändring. Storstäderna säljer sig nu, på ett helt nytt sätt, som objekt på den globala kapitalismens marknadsplatser. Med hjälp av bilder och berättelser lockar de till sig evenemang, turister och spekulanter. Bilden av staden — skenet och skimret — är nu viktigare än de faktiska livsförhållandena. Kvarteren blir ihåliga. Stadsforskare har börjat kalla fenomenet för entreprenörsurbanism.

I samma anda skapar man zoner med scenografier för olika slags upplevelsebegär. Masskonsumtionen runt Oxford Street, det idylliska storstadsvimlet vid Covent Garden, den coola geografins gränsmarker i Brixton och runt Brick Lane. Paris har samma slags zonindelning: de stora varuhusen — Marais — Montreuil och Menilmontant.

Här på caféet vet jag precis var gränsen går mellan massturismens kulisser i Nedre Marais och den hårt gentrifierade men ännu lite bohemiskt exklusiva zonen i Övre Marais. Varje år noterar jag hur massturismen närmar sig. Det är som att iaktta en snölavin i slowmotion.

Men vad är egentligen äkta och vad är förfalskat? I entreprenörsurbanismens tidevarv har ju staden fått en ny vinnande funktion som konsumtions- och begärsobjekt — ett nytt sätt för stadskärnorna att generera kapital och ännu en gång motivera sin status som maktens självlysande mittpunkt. Är den funktionen mindre autentisk än de som nu trängs undan?

Vi har blivit till turister i våra egna hemstäder, på jakt efter ett storstadsliv som är färdigförpackat, massproducerat och likadant överallt: samma caféer, butiker, klubbar och profilerade upplevelsezoner. Allt marknadsfört under skenet av autentiskt och unikt stadsliv. Vi konsumerar inte längre enskildheter i staden, utan staden som en helhet, som en plats för äventyr och rekreation.

Men samtidigt fortsätter också vardagslivet. När jag återvänder till lägenheten och promenerar upp från Place Edith Piaf så ser jag hur rörmokaren sköter bokföringen i sin lokal, att bageriet sålt alla sina baguetter i dag också och att Alex slumrat till bakom zinkdisken. Men jag kan ändå inte skaka av mig den kusliga upplevelsen att inte veta om jag befinner mig i Paris eller i ”Paris”, känslan av unheimlichkeit har blivit stadens nya autentiska karaktär.

Per Wirtén