Marie–Hélène Lafon är en lurig författare. Det är svårt att veta vad man egentligen läser. Avgörande upplysningar skymtar förbi helt hastigt, eller avslöjas i efterhand. Man behöver läsa de korta romanerna med skärpt blick.

I ”Våra liv” låter hon en pensionerad bokförare fantisera om människor i en enkel matbutik. Gordana med upproriska megabröst sitter i kassan och Horacio står i hennes kö punktligt varje fredag. Det gör berättaren också. De bildar en triangel, antagligen medvetna om varandra, men tysta.

Lurigheten ligger också i att Lafons romaner verkar så oansenliga. Hon återvänder hela tiden till människor som lever till synes anonyma liv, utan stor dramatik. Men ändå. Man glömmer dem inte. Hon har nämligen en närmast ömsint förmåga att ge dem litterärt liv.

De två tidigare som översatts har utspelats i Centralmassivets avfolkningsbygder. ”Annonsen” var ett lyckligt mästerverk om de som trängts ut i periferierna. I sin enkelhet tillhör den de bästa böcker jag läst om Europas sociala konflikter.

Men med ”Våra liv” är hon i Paris och med ett förändrat språk, som om hon velat skriva på skadad franska. Det fungerar sämre. De tilltufsade i matbutiken skymmer det mest intressanta som två skyddande skärmar, nämligen berättarens egna minnen: de strävsamma föräldrarna, hennes algeriska man som efter 18 år bara försvann, väninnan som mördade sin otrogna make med ett gevär i garaget. Men vad vet jag. ”Våra liv” biter sig kanske fast i minnet med samma envishet som de tidigare romanerna gjort.

I förbigående avslöjar berättaren hur hon som barn skildrade den synliga världen för sin bllnda farmor. Det var då hon började fantisera om andras liv. Det var så hon blev diktare. Plötsligt anar man författaren själv. För ”Våra liv” är ju en roman om sig själv, om diktarens arbete, om hur man framkallar människor, berättelser, öden i en vanlig kassakö.

Marie–Hélène Lafon: Våra liv.

Översättning: Jan Stolpe.

Elisabeth Grate bokförlag. 139 sidor.