Fånglägren i norra Syrien med IS-medlemmar från olika delar av världen är en fantastisk nyhet. Ja, den bästa tänkbara. De kurdiska styrkorna har inte avrättat alla, som de enkelt kunde ha gjort, och inte heller låtit dem försvinna över bergen. De har gjort det enda rätta: spärrat in dem i väntan på rättegång. Äntligen kan kanske allt detta besinningslösa våld — avrättningarna, tortyren och de sönderbombade städerna — få ett värdigt slut.

Jag är uppriktigt förvånad över att bifallet uteblivit. Är det inte precis detta alla vi som sätter vårt hopp till en internationell rättsordning väntat på? De kurdiska styrkorna borde fått en stor eloge redan när uppgifterna om lägren dök upp i internationella medier i december förra året. Men det enda jag hört är en provinsiellt formulerad skräck för svenskarnas framtid. Jag förstår inte. Svaret är väl enkelt. Ställ dem inför rätta vid en internationell tribunal eller domstol. Klargör IS brott. Tvinga dem att svara på alla frågor och ta ansvar för sina val.

Principen är inte komplicerad. Det är hur man ska förverkliga den som är svårlöst. Men erfarenhetsbanken växer: Nürnberg, Bosnien, Rwanda, Kambodja och Internationella Brottsmålsdomstolens olika åtal.

En rättsordning är alltid kylslagen. Det kan man inte säga om reaktionerna på de svenska IS-medlemmarna. I stället verkar alla säkringar ha rykt. Skräcken, hatet och indignationen fick övertaget från dag ett.

Redan 2017 skrev författaren Torbjörn Elensky i sin essäbok ”Gränserna” att hans omedelbara och oreflekterade inställning var att IS medlemmar inte längre ”kan sägas tillhöra mänskligheten”. En reaktion med chockerande innebörder, som många omfattat. Men eftertanken, själva förnuftet, gjorde att han ändå kom till slutsatsen att de trots allt är människor. ”De är som vi, någonstans”. (I artikelns ursprungliga version uttryckte jag mig annorlunda. Torbjörn Elensky påpekade då att jag hade läst honom helt galet. Han hade rätt. Jag hade fel. Jag ber om ursäkt för det).

Förra veckan tog polischefen i Göteborg, Erik Nord, ställning för att frånta dem deras medborgarskap och göra dem statslösa. Han hänvisade till Storbritannien som vägledande exempel (det enda landet i EU med sådana möjligheter). Som om det skulle göra världen ett enda dugg säkrare. Det var som att se ett av rättsstatens grundfundament störta ner genom ett nersläckt hisschakt. Kan man ens ha kvar en polischef som driver opinion för att avskaffa det han är tillsatt att försvara? Ja, tydligen. För de svenska IS-medlemmarna har skapat en frizon i offentligheten där man kan få säga vad som helst utan att tänka på konsekvenserna.

Det är inte ens första gången svenskar rest till krig som frivilliga på mörkrets sida. Hur många åkte inte till Jugoslavien för att delta i mördandet? Jag minns kroater i Storstockholm som var på väg. Sedan tog de bilen tillbaka hem. Vi borde veta hur det gick sedan. Men ingen verkar ha intresserat sig. Vilken kontrast mot IS-paniken.

Att Sveriges regering nu arbetar för en internationell tribunal är viktigt. Om USA och Ryssland lamslår sådana försök i FN behöver EU sätta upp en egen. IS är en global rörelse. Därför är det oerhört viktigt att utredningarna och åtalen samlas i ett internationellt sammanhang. Men vad säger juridiken — räcker det (förhoppningsvis) att ha anslutit sig eller måste man ha begått krigsförbrytelser för att dömas? Och hur hittar man vittnen? Det är alla dessa svåra följdfrågor vi borde diskutera. De pekar ju framåt, mot en bättre ordning. Fångarna är inte ett problem, utan en möjlighet. Rätten kan äntligen få vinna en liten seger över våldet.

Per Wirtén