Nina Bouraoui flyttade till Paris sommaren 1981. Där börjar hennes nya självbiografiska roman ”Alla människor har av naturen ett begär att få veta”. Hon var fjorton år. Hennes mamma stod inte längre ut med föraktet och hoten som riktades mot henne i hemstaden Alger. Pappan? Ja, han fanns någonstans i utkanten, ofta på resa, älskad men sällan närvarande.

Den unga tonåringens liv tog en ny riktning. Hon skulle studera, men hängde mest på den kvinnliga queerklubben Katmandou på Vänstra stranden. Hon upptäckte sin homosexualitet. Lärde sig om sambanden mellan åtrå, underkastelse och smärta. Hon var alltid kvar tills klubben stängde. Men bara som en iaktagare. Inget sex. Ingen hedonism.

Hon berättar i romanen hur skrivandet redan då blev ett sätt att foga samman de egna inre sprickorna. Det utvecklades till en åtrå lika stark som sexualiteten: att få tillhöra, att bli älskad, att genom en envis språklig självanalys lyckas spränga det egna skalet och bli en del av den nya hemstadens myllrande folkmassor, av deras gemensamma hjärta. Nina Bouraoui har alltid varit en utpräglad litterär romantiker.

Hennes små poetiska romaner, som ofta liknar fragment från större skeenden, har fått en hängiven och växande läsekrets. Jag har tillhört den i femton år. Det börjar bli väldigt många översatta böcker i min bokhylla. De bildar ett sammanhängande konstverk, som påminner om en evighetsåtta. Översättaren Maria Björkman har blivit en oskiljaktig del av det.

Nu återvänder hon alltså till sina första år i Paris, men även till uppväxten i Alger och de ambivalenta minnena från morföräldrarnas hus i Rennes. Inget är egentligen särskilt nytt. Hon har undersökt de här stigarna förut, ibland med likartade formuleringar. Jag känner igen mycket från den underbart taggiga genombrottsromanen ”Pojkflickan”, och nätterna på Katmandou skildrade hon med större sårbarhet i dagboken ”Dockan Bella”, som också nämns i den nya romanen.

Men den här gången skriver hon med en nyvunnen känsla av försoning. Som om såren läkt klart, tumulten lagt sig: rasismen, migrationen, sexualiteten. En del saknar säkert den tidigare intensiteten. Men den har avlösts av en mer avklarnad språklig skönhet, som är en njutning att läsa. Det ger också plats för en annan gestalt: hennes mamma. Hon stjäl så småningom hela romanen. Vilket liv. Vilken övertygelse. Vilken kärlek.

1962 gifte sig Nina Bouraouis mamma med en algerisk man som läste på universitetet med högsta betyg. Frihetskriget i Algeriet var avslutat, men våldet dröjde kvar. Hennes föräldrar reagerade med iskallt rasistiskt förakt. Hon ville fly till Alger, men han var tveksam. Skulle hon klara manschauvinismen och hatet mot vita européer?

Deras kärlek fick ingen frizon. Bouraoui har ohyggliga minnen från sin barndom i Alger. En kväll kom mamman hem med trasiga kläder och spottloskor i ansiktet efter ett våldtäktsförsök. Vid ett annat tillfälle stoppade unga män hennes bil, slog henne med en påk och skrek ”snuskiga europé”. Nina satt i baksätet och såg.

Känslan att vara söndersliten mellan det algeriska våldet och det franska föraktet blev också Nina Bouraouis. ”Vi är varandras syre”, skriver hon om mamman. Hon berättar om deras gemensamma svärmerier för bergen, öknen, kusten. Algeriet utvecklades en förbjuden kärlekshistoria. De blev så småningom bestulna på sitt land.

1981 gav mamman upp, efter flera år av både skräckslagen ångest och envis kärlek. Senare gled landet in i den långa natten, när revolutionära islamister och militärer tog ut sitt raseri mot civilbefolkningen. Hatet mot mamman hade varit ett förtecken. Kriget blev en apokalyps av manlig sexualitet. Föräldrarna flyttade sedan till Persiska viken. Jag hoppas att de äntligen hittat sin frizon.

”Alla människor har av naturen ett begär att få veta” växer efter hand till en diskret kärleksförklaring till mamman. Man anar att det krävts många år, med selektiv glömska, innan den blivit möjlig. Men till sist konstaterar Bouraoui: ”Jag skriver eftersom mamma höll sina böcker mot bröstet som om de hade varit barn.”

Nina Bouraoui: Alla människor har av naturen ett begär att få veta.

Översättning: Maria Björkman.

Elisabeth Grate bokförlag.