Anders Ehnmark tillhörde de ljusa människorna. De är sällsynta och oförglömliga. Hans ironiska blick var alltid mild. När andra förtvivlade över den politiska situationen, som nu, var han i stället upptagen av att spana efter de underjordiska floder som kunde ge hopp — demokratins och frihetens urgamla flodsystem.

Hur summerar man arvet efter Anders? Jag vet inte. Den litterära stilen. Den intellektuella leken. Attityden. Vänligheten. Glasögonen. Hans inflytande var väldigt, samtidigt som spåren var lätta. Han tillhörde Expressens kultursida från början av 1960-talet och ända tills en allvarlig sjukdom kom i vägen för några år sedan. Det blev tomt.

Han skrev som ingen annan i svensk litteratur. Jag tror att han strök fram sina texter, tog bort, reducerade, ifrågasatte varje mellanord. Till sist återstod bara det väsentliga. Hans böcker var alltid korta. Den sista, ”Stad i ljus” om den hemlighetsfulla filosofen och vänsterpolitikern Antonio Gramsci, var bara 144 glesa sidor. Men han fick ändå mer sagt än de flesta. Om han skrivit med ojämn högerkant hade han kallats poet. Stilen var en förädling av Expressens korthuggna effektivitet, med Hemingways noveller som förhölande förebild. Men Ehnmark skrev essä, och definierade det som att med varje till buds stående litterärt medel undersöka världen. När vi träffades sade han ofta: ”ta bort allt onödigt, skippa skitsnacket” — och sedan log han uppmuntrande.

Ehnmark var en vänsterintellektuell på egna villkor och med djup historisk anknytning. Han utvecklades från en så kallad eurokommunist med Italiensk touch, till en radikal demokrat i den gamla republikanska idétraditionen. I boken om Gramsci drog han slutsatsen: ”Det som är kvar av socialismen är vägen dit, alltså demokratin. Det andra som har med framkomsten att göra, är självmotverkande eller meningslöst.”

Hans intellektuella genombrott kom 1986 med boken om Machiavelli, ”Maktens hemligheter”. Alla läste. Han förklarade skillnaden mellan befrielsens ögonblick och frihetens politik, om nödvändigheten att plocka isär makten. Den avslutades med några ord som citerats många gånger om de återkommande gläntorna i historien, om eftermiddagarna på torget när människorna samlats för att med förnuftiga inlägg diskutera sina angelägenheter ”i ett gyllene ljus av mognad och Medelhav.” Den tillhör 1900-talets klassiker.

Ehnmark var min förebild. Kanske den enda jag haft. Vi är många skribenter som säger samma sak. Att imitera hans stil är dödsdömt. Den var bara hans. Men förhållningssättet — ljuset och den öppna blicken — är möjlig att föra vidare.

Vid ett tillfälle reste vi till Los Angeles med ett större sällskap. Vi bodde på en enkel hotellkedja med typisk amerikansk frukost. De flesta efterlyste missnöjt svensk müsli. Men inte Anders. Med glittrande ögon prövade allt som fanns: regnbågsfärgade frukostflingor, donuts, våfflor och kanelbullar. Livet var ju en upptäcktsresa. Varje vardaglig detalj kunde förvandlas till en filosofisk fråga. Hans attityd var en sann intellektuells. Allt är värt att undersökas.