Krig utan logik kan aldrig leda till fred

När Nazityskland kapitulerade tog kriget i Europa slut. De besegrade nazisterna övergick inte till att spränga vägbomber, kidnappa skolklasser eller lönnmörda amerikanska soldater i ytterligare 25 år. I stället blev de direktörer i Väst och Stasiagenter i Öst. Det blev fred.

Den stora gåtan är inte längre krigen. Det är freden. Hur får man människor och institutioner att plötsligt ställa om från våld till samarbete?

Krigen har ju slutat ta slut. De bara fortsätter. Afghanistan, Kongo. Irak, Syrien, östra Ukraina. Om vapnen ändå tystnar efter mödosamma medlingsinsatser blir konflikterna i bästa fall frysta, men aldrig lösta och freden bara halv — som i Bosnien. Inte ens världens överlägset mäktigaste krigsmakt, den amerikanska, lyckas avsluta några krig. Ändå är förödelsen alltid lika enorm. Städer och landsdelar bombas till grushögar. Situationen verkar vara som 1914. Kriget har fått ny karaktär och ingen förstår då hur våldsspiralerna kan brytas.

Konfliktforskaren Mary Kaldor har följt hur krigen förändrats i den här riktningen i decennier, alltid med en kosmopolitisk och global rättsordning som möjlig fredsordning. Hennes nya bok ”Globala säkerhetskulturer” är knastertorr, men klargörande om hur gamla militära tankesätt och fredsinitiativ flätas samman med de nya till en ohygglig brutalitet. Hon låter för första gången allvarligt rädd.

Krigen gräver sig nu målmedvetet in i alla fria rättssamhällen. Inga principer är längre fredade. Nyligen beslutade den brittiska regeringen att göra en av landets medborgare statslös — den unga IS-frivilliga kvinnan Shamina Begum. I Sverige ställs krav på samma befogenheter. Konsekvenserna kan bli både oöverblickbara och ödesdigra, för alla. Medborgarskapet har varit en civilisatorisk grundplåt; oavsett vad man gjort har staten inte kunnat utplåna det.

Kaldor beskriver hur de nya krigstillstånden — som hon kallar säkerhetskulturer — utvecklats till ett slags laboratorier där gamla konventioner, regler och normer ifrågasätts. Farligast av dem är kriget mot terrorismen, som introducerat en helt ny idé om krig som människojakt där listor cirkulerar över de som ska övervakas eller dödas. Drönarna har blivit jaktens emblem. Man har prövat inspärrningar i läger utan rättegång, kidnappningar, tortyr och utomrättsliga avrättningar. I det sammanhanget befinner sig medborgarskapsfrågan. Det går en obruten linje från Guantánamo Bay till fallet Shamina Begum.

Månaderna efter freden i Europa 1945 brukar kallas år noll. Men de nya krigen tillåter ingen sådan nollpunkt och nystart. Kaldors pessimism kommer ur slutsatsen att de saknar den inre logik som trots alla övergrepp, minnen och mardrömmar ändå möjliggör ett slut och en fred. De nya krigen utkämpas inte för andra mål är kriget självt. Så har det blivit i Syrien. Så är det i Afghanistan. Krigen har blivit ett normaltillstånd och freden en gåta.

 

Mary Kaldor: Globala säkerhetskulturer.

Översättning: Svenja Hums.

Daidalos

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.