I vintras läste jag i ett mejl från Israel att arenan där Eurovisionsfestivalen avgörs ligger på mark som tillhört det utplånade palestinska samhället al-Shaykh Muwannis. Upplysningen knastrade till som en avklippt elledning. Den var en påminnelse om att historien alltid återvänder. Hur man än rör sig i Israel så ligger minnena från 1948 i bakhåll: den palestinska flykten, den etniska rensningen, al-Nakba — katastrofen. Varje festtillfälle riskerar att bli förstört.

Nu dras även John Lundvik och hela den svenska Eurovisionsindustrin in i Palestinakonfliktens historiska hjärta. De kommer inte heller undan. De måste förhålla sig. Alla artister har ett moraliskt och politiskt ansvar. När Lundvik går in i arenan behöver han kunna svara på frågan: vet du vart du är? Eller åtminstone förstå att svaret inte är okomplicerat. Historiens mummel kommer tränga upp genom scengolvet.

Det hade inte behövt vara så.

Om Israel erkänt själva principen om flyktingarnas rätt att återvända, som FN slog fast redan senhösten 1948, eller erbjudit ekonomisk kompensation för förlorade egendomar: mark, hus, möbler, företag — till exempel under Osloförhandlingarnas epok för 25 år sedan — hade situationen varit annorlunda. Men i stället har landets myndigheter envist förnekat allt ansvar för al-Nakba och försökt kapsla in minnena i glömska. Just därför återvänder de gång på gång med växande kraft, och alltid i samverkan med den olagliga ockupationspolitiken på Västbanken och blockaden av Gaza.

Mejlet, som kom från den israeliska minnespolitiska organisationen Zochrot, väckte min nyfikenhet. Vad hände egentligen i al–Shaykh Muwannis? Med ficklampan sökte jag mig fram i mitt lilla källarbibliotek. Där fanns israelen Benny Morris klassiska undersökning från1987 av flyktens orsaker och palestiniern Walid Khalidis mäktiga dokumentation av alla tömda byar och städer ”All That Remains”. Händelserna visade sig vara mer intressanta än jag trott.

Samtidigt hade frågan om bojkott av finalen börjat ställas. Jag duckade. Egentligen sympatiserar jag med den så kallade BDS-rörelse som växt fram ur ickevåldskretsar på Västbanken, med syfte att isolera de företag, institutioner och fenomen som bidrar till att upprätthålla ockupationspolitiken, men i just det här fallet framstod det som en förlorad sak. Vore det inte bättre om den svenska deltagaren övertygades om att uppmärksamma ockupationen, ta ställning för mänskliga rättigheter och visa solidaritet med de nedhållna? Ungefär som Loreen gjorde i Azerbadjan och andra finalister gjort i olika hbtq–sammanhang.

Men jag var för optimistisk. John Lundvik har inte den ryggraden. Han har så vitt jag vet tackat nej till att träffa svenska människorättsorganisationer i Stockholm och den välkända israeliska B’Tselem i Tel Aviv eller på Västbanken. Han vill bara hänge sig åt folkfesten, åt glamour utan skuggor. Men ingen kan vara neutral. Eurovisionsfestivalen är ett israeliskt propagandanummer för att förstärka bilden av det glada, fria och gayfriendly Tel Aviv. Lundvik kommer i praktiken ta ställning för historisk tystnad och fortsatt ockupation — om han inte gör något oväntat och kraftfullt. Man kan faktiskt både festa och ta ställning. Är det inte vad Eurovionseventet allt mer börjat handla om?

Om Lundvik träffat B’Tselem hade han till exempel blivit upplyst om de fyra unga män som helt oskyldiga sköts ihjäl av israelisk militär vid olika tillfällen på Västbanken i mars 2019. Alla hade förmodligen älskat att stå i publikhavet på en Eurovisionsfinal — om de kunnat. B’Tselem konstaterar på sin hemsida att fallen visar hur lågt säkerhetsapparaten vårderar palestinska liv; skjutningarna tillhör ”militärens och polisens rutinhandlingar”. Organisationen hade också kunnat redogöra för den fortsatta apartheidliknande ockupationen, de vardagliga trakasserierna och övergreppen. Jag är helt säker på att Lundvik inte gått oberörd från ett sådant möte. Jag vet det av egen erfarenhet.

I bästa fall hade han förstått sambandslinjerna mellan skjutningarna på Västbanken, bombningarna av Gaza och al-Nakba 1948. Det kontinuerliga våldets linjer.

Al–Shaykh Muwannis var på 1940-talet en snabbt växande ort med stigande välstånd. Barn från omkringliggande byar strömmade in till pojk- respektive flickskolorna. När striderna inleddes sent 1947 och palestinier började fly slöt invånarna ett informellt fredsavtal med den judiska armén Haganah. De vägrade samarbeta med de bräckliga palestinska miliserna. De kunde tänka sig att leva i ett judiskt samhälle och räknades därför in bland de ”vänskapliga”. Det gör deras öde extra intressant. För vad hjälpte det?

I mars 1948 började hoten och påstötningarna komma även mot den ”vänskapliga” byn. Haganah satte upp vägspärrar och högermilisen Irgun kidnappade byns ledargestalter. Den 28 mars stod husen tomma. Befolkningen hade gjort som alla andra runt omkring: packat och flytt.

Bara någon månad senare undrade Golda Meir, som så småningom blev omsusad statsminister i Israel, på ett möte i den socialdemokratiska partiledningen hur man skulle förhålla sig till de ”vänner” som flytt, och nämnde al-Shaykh Muwannis invånare som ett belysande exempel. ”Är vi beredda att bevara dessa byar [de ”vänskapliga”] så att deras invånare kan återvända eller föredrar vi att utplåna varje spår att det funnits en by på platsen?” Slutsatsen blev att det nya landet saknade intresse att låta några som helst palestinier återvända hem. Det var en ödesdiger ståndpunkt. Från det ögonblicket förvandlades al-Nakba, i alla dess olika former och mikrohistorier, till en målmedveten etnisk rensning — och ett folkrättsbrott. Palestinakonflikten hade fått sin samlande historiska smärtpunkt. Den gör sig alltid påmind. I synnerhet när det ska bli fest och högtid.

Byns invånare slog sig så småningom ner i flyktingläger på norra Västbanken. Där bor deras barn och barnbarn förmodligen kvar. Nu i skuggan av den israeliska ockupationsmuren, även den ett folkrättsbrott. Vad säger de till varandra om de ser finalen på israelisk teve?

Per Wirtén