Sven Linqvist fann ett nytt sätt att skriva

In memoriam. Författaren Sven Lindqvist är död. Han blev 87 år.

”Myten om Wu Tao–Tzu” börjar med den fantastiska berättelsen om den fängslade kinesiska författaren som målade ett vinterlandskap i sin cell. När tavlan var klar vek han ihop sig själv, klev in i den och försvann. Hans fångvaktare stod förbluffade kvar.

Författaren hamnade i en tågvagn, på väg genom en vit öken av snö, under en iskall sol. Han levde innesluten i konstverkets dröm. Men det var oklart om han var befriad från sitt gamla fängelse eller innesluten i ett nytt.

Vad händer när man uppslukas av berättelsernas världar? Träder man då in i verkligheten för att undersöka den i ett mer förklarat ljus, eller flyr man till en livslögn?

Sven Lindqvist har berättat om det mödosamma arbetet med ”Myten om Wu Tao–Tzu. Han verkar inte riktigt vetat vad han höll på med. Det var ett nytt sätt att skriva. När den kom ut 1967 blev den hans stora genombrott. Ja, den lilla boken har levt kvar som ett landmärke i modern svensk litteraturhistoria. Man kan säga att Lindqvist uppfann ett slags litterär sakprosa, stilistiskt mer raffinerad än de flesta romaner. Han vävde samman skarp debatt om samtidens missförhållanden, reportagekonst och ett existentiellt sökande efter en hållbar livsåskådning. Det var något helt annat än dåtidens rapportböcker. Han blev en stilbildare, på samma vis som Anders Ehnmark, som också nyligen avlidit.

Sedan fortsatte han längs samma linje. Han reste och drömde och skrev. Han uppmanade oss att gräva där vi stod, men själv grävde han över hela världen: Sydamerika, Nordafrika, Kina, Afghanistan, USA, Australien. Han blev en undersökare av den egna kroppen i ”Bänkpress” och kärlekslivet i ”En älskares dagbok”.

1992 kom hans nästa stora mästerverk ”Utrota varenda jävel” om kolonialismens utrotningsreflexer. Återigen var han tillbaka i en öken, men nu i en av sand. Öppningsscenen var lika effektfull för den globalt sammanbundna världen som den berömda i ”Röda Rummet” var för nationalstatens epok. Han reser med nattbuss genom Sahara, anländer till ett sandigt hotell och öppnar sin bärbara dator där han kan se ut över hela världshistorien. Ett annat slags vy än den från Söders bergknallar.

Jag träffade Sven Lindqvist några få gånger. Han gav intryck av en man som levde lättare och ledigare i textens universum än i den sociala verklighetens. Var det därför han drogs till öknarnas vilsamma och befriande ödslighet?

Vi kan minnas honom genom den uppmaning han riktade till oss, om alla samhällens inneboende ondska: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Per Wirtén

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.