Under ett kvarts sekel har storstädernas gamla stadskärnor målmedvetet berikats. Låginkomsttagarna har trängts ut, besöksindustrin tagit över och pengarna koncentrerats i en politik som ibland kallas entreprenörsurbanism. Men orättvis maktfördelning framkallar så småningom proteströrelser.

I USA håller polariseringen mellan små samhällen och stora städer på att knäcka hela det politiska systemet. Ingen kan missa liknande mönster i Europa. Vad är annars de gula västarna? Var finner den nya nationalismen sin energi? Och i Sverige pågår sedan flera år en envis mobilisering av annat slag: bland unga radikaler i de fattiga stadsdelar som kallas förorter. De accepterar inte längre att vara utträngda i marginalen, demoniserade som kriminella, opålitliga och rasifierade objekt.

Man har börjat tala om platsens politik: hur sociala orättvisor och vanmakt läggs på plats efter geografiska mönster — och hur missgynnade platser börjat tala tillbaka. Det är inget nytt. Men sprängkraften är ny.

Kravallerna i Storstockholm våren 2013, som började i Husby och sedan spred sig, kunde ha blivit ett politiskt uppvaknande. Det var inte bara omfattningen som var annorlunda än tidigare konfrontationer, som de i Rosengård 2008. Den här gången fanns också en stark organisation på plats, mitt i Husby, som försökte förklara, göra politik och föra fram krav på förändring. Den hette Megafonen och hade på kort tid utvecklats till en lokal social rörelse. Etablissemanget hade en oppositionell, samhällskritisk och trovärdig organisation att knyta an till, att föra dialog med, att använda för att försöka undanröja våldets orsaker. Gjorde man det? Knappast. Sex år senare har inte mycket förändrats till det bättre.

Jag minns hur sociologen Ove Sernhede i kravallernas kölvatten skrev i Sydsvenskan (24/5 2013) om hur det börjat växa fram självorganiserade förortsrörelser som påminde om de historiska folkrörelserna. Megafonen var ju inte ensamna. I Göteborg fanns Pantrarna och i Malmö Rörelsen Gatans Röst och Ansikte (RGRA). De var hoppingivande uttryck för den nya platspolitiken. Med språklig genialitet omvandlade de Förorten till Orten. De tillät inte längre att deras hem, gator och torg definierades som utanförplatser. Orten var lika mycket mittpunkt som alla andra stadsdelar. Något viktigt höll på att hända.

Nu har Sernhede tillsammans med två andra forskare, René León Rosales och Johan Söderman, utvecklat den ursprungliga spaningen i boken ”När betongen rätar sin rygg” med den betydelsefulla underrubriken ”Ortenrörelsen och folkbildningens renässans”. Den är kanske lite akademiskt torr. Den är klart framtung med sin inledande redan välkända redogörelse för de senaste decenniernas ekonomisk-politiska förändringar. Men den är helt grundläggande för att förstå Sverige. Den spräcker den fastlåsta och fördomsfulla samhällsdebatten. Och den inger en oväntad känsla av hopp.

RGRA i Malmö är den äldsta av de här rörelserna. I motsats till Megafonen och Pantrarna blev den ganska snabbt omfamnad med projektpengar och ett erkännande från kommunen att deras arbete bland unga människor, redan från mellanstadiet, med musik och språkutveckling var viktigt och unikt. Beroendet av stadens välvilja drog kanske gadden ur den skarpaste radikalismen. Men gjorde samtidigt RGRA till en påfallande uthållig rörelse.

Det är fascinerande hur de här tre rörelserna inspirerats av ungefär samma förebilder: de amerikanska medborgarrättstraditionerna, hip hopens sociala aktivister och favelasrörelserna i Brasilien. Självorganisering. Bildning. Politisk handling. På engelska säger man empowerment — att omvandla maktlöshet till makt genom tillit och samarbete. Sernhede, Rosales och Söderman beskriver hur RGRA utvecklade ett slags hip hop-pedagogik för att ge unga i Orten en språngbräda. Vi vill inte vara en plantskola för nya hip hop-stjärnor men för nya kommunalpolitiker, har en av initiativtagarna till RGRA förklarat.

Bokens stora poäng är att de tre forskarna betraktar ortenrörelserna ur ett bildningsperspektiv. Det är ingen slump att rörelserna ofta hittat samarbetspartners bland just studieförbund och folkhögskolor. Självbildningen har varit central. De har ordnat föreläsningsserier och samtalscirklar. Ett namn som ofta återkommer är den brasilianska befrielsepedagogen Paolo Freire, som var enormt stor i svensk debatt på 1970-talet, sedan glömdes bort men nu fått en renässans bland Ortens intellektuella aktivister.

Författarnas slutsats kan förefalla överraskande, men är övertygande: ”Om det i hög grad var marginaliserade och mindre bemedlade grupper som startade folkbildningen för mer än hundra år sedan så är det idag motsvarande sociala skikt i det samtida samhället som för folkbildningen vidare.”

Både Pantrarna och Megafonen har på senare år förlorat energi eller orienterat sig i nya riktningar, delvis bort från platspolitiken. Men de har blivit förebilder för nya aktivister och nätverk i Orten. Där finns Förorten mot våld, Förenade kreoler, Street Gäris och andra. Mest anmärkningavärt är naturligtvis Förenade förorters enorma genomslag för tävlingen Ortens bästa poet. Var annars samlas hundratals, ja tusentals, unga för att lyssna på uppläst poesi?

Det dystra är att förhållandet mellan RGRA och Malmö kommun fortfarande är ett undantag. De andra rörelserna, även Ortens bästa poet, möts av misstänksamhet, oförståelse och ibland direkt fientlighet från det etablerade samhällets institutioner. Det finns bara en förklaring: en kombination av rasism, klassförakt och skräck för social förändring — det vill säga entreprenörsurbanismens dolda agenda.

Ove Sernhede, René León Rosales, Johan Söderman: ”När betongen rätar sin rygg”. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans.

(Daidalos).