Döden i Medelhavet är en mardröm. Den förföljer mig på samma vis som min föräldrageneration plågades av Vietnamkriget. Vid mitt skrivbord har jag alltid bilden på den treåriga Aylan, i röd t-tröja och blå shorts, drunknad på en strand hösten 2015. Jag vill inte glömma. Jag får inte glömma. Det här är mitt Europa.

Förra veckan kom nyheten om årets hittills största drunkningskatastrof. Minst 150 migranter försvann ner i havet utanför den libyska kusten. Nyhetsrubrikerna var små. Det har blivit enklare att förfasa sig över Donald Trumps gränspolitik, som en flykt undan den egna skammen.

Javisst. De stora båtolyckorna kommer mer sällan nu. Antalet som väljer att korsa Medelhavet från Libyen har minskat med åttio procent på bara några år. Men andelen som dör under resan är högre än någonsin. Medelhavet är nu världens klart farligast flyktingrutt.

Döden i Medelhavet är helt enkelt ett solklart brott mot mänskligheten. Frågan är bara vilka som är skyldiga. Människosmugglarna svarar alla med inlärd bekvämlighet. Men är det så enkelt?

I juni anmälde äntligen två jurister EU och dess medlemsländer till Internationella Brottsmålsdomstolen. De beskriver hur EU tidigare arbetat rätt framgångsrikt för att till havs söka upp och rädda båtflyktingar. Projektet hette Mare Nostrum. Men sommaren 2014 avbröts det. Sedan dess räknar de med att 12 000 personer drunknat, en trettiofaldig ökning.

Juan Branco som tidigare arbetat på Brottsmålsdomstolen och den israeliska forskaren Omer Shatz anser sig kunna bevisa att EU:s ledare kände till de dödliga konsekvenserna — och att de därför bör dömas för brott mot mänskligheten. Beslutet 2014 ”avsåg att offra livet på migranter i nöd, med enda syfte att avskräcka andra i liknande situation att söka skydd i Europa”, skriver de i sin inlaga enligt Guardian (3/6). Anklagelsen är hård, men logisk.

Nu är det upp till Brottsmålsdomstolens åklagare att bevisa att de åtminstone vågar utreda frågan, genom att gå på jakt i arkiven i Bryssel, Berlin, Rom och Paris — säger Juan Branco i en intervju. Tror han verkligen att domstolen har tillräcklig integritet? Jag undrar.

Men historien visar att det är just den här typen av initiativ från enskilda jurister som steg för steg har utvecklat den internationella rätten. De har ofta kommit från övertygade outsiders och beskrivits som både omöjliga och oförskämda — men sedan ändå utmynnat i välmotiverade förändringar.

Döden i Medelhavet är en juridisk och politisk fråga — men också en moralisk, som ingen kommer undan. Att de flesta européer verkar uppfatta 12 000 döda som ett rimligt pris för sin uppfattning om egen trygghet är mardrömmens hårdsmälta eftertanke. Vid en folkomröstning om rättsfallet skulle Branco och Shatz antagligen förlora. Gränspolitiken sliter först ned migranternas rätt att leva och sedan européernas rättskänsla.

Per Wirtén