Förbannad lögn

1967 bestämde sig filosofen Hannah Arendt för att ta itu med den politiska lögnen. Hennes hemland USA var då invirat i Vietnamkrigets spiraler av osanningar. Hade lögnaktigheten blivit politikens väsen, undrade hon.

2019 ställer många samma fråga. Och det mesta hon skrev i sin artikel, som finns i Mellan det förflutna och framtiden (2004), känns välbekant. Till exempel slutsatsen att om lögnerna lyckas ersätta faktakunskaperna, så innebär det inte nödvändigtvis att de accepteras. Det som sker är i stället att vår förmåga att orientera oss i världen, genom att kunna skilja mellan lögn och sanning, börjar fördärvas. Vi knuffas ut i en hjälplös känsla av desorientering, som när rummets väggar ger vika. Till sist återstår bara misstro — och ren skräck — som samhällslivets grundackord. Är det inte dit vi verkar vara på väg?

I den nya och fint skrivna miniboken Varför läsa Hannah Arendt i dag? applicerar filosofen Richard Bernstein hennes resonemang på Donald Trumps systematiska ljugande.

Hans försök utvecklas till en tankeställare. För det gnisslar rätt svårt. Något avgörande har trots allt förändrats. Nu kastas lögnerna ut i ett annorlunda sammanhang än tidigare, in i ett nytt kontrakt med medborgarna, infogade i en annan logik. Är det därför vi famlar så fumligt efter bästa sätt att kontra lögnarna?

Bernstein menar att politiker för första gången nu tror på sina egna lögner, att Donald Trump är absorberad av en ihopljugen alternativ värld. Men är det i själva verket inte precis tvärtom: att han ljuger eftersom sanningen inte skapar samma gensvar, och för att innesluta publiken i en lögnernas feel good–gemenskap.

I själva verket är det väl ingen som längre tror på de politiska lögnerna — varken Donald Trump eller de som lyssnar? Hela det politiska kontraktet verkar ha förskjutits så att lögnen förvandlats till ett glansigt ytfenomen, ett sprakande fyrverkeri och politiskt pep talk, som de flesta sympatisörer samtidigt genomskådar och berusas av — som när de ser en teveserie ”baserad på verkliga händelser”. Lögnen är spelöppningen som alltid ger det egna laget första målet. De tror på lögnen, men inte nödvändigtvis på lögnerna.

Det är ett farligt spel. Plötsligt är det någon som inte förstår de nya ironiska regelsystemen, där hatet och skräcken gestaltats som mobiliserande underhållning, utan i stället tar det ytterst lilla steget till våldsam handling, som nyligen i El Paso. Då släcks scenbelysningen i en vecka. Sedan tänds den på nytt.

Bernstein upprepar ändå det sedvanliga synsättet att sanningen fortfarande är verksam som motståndshandling; att makthavarna fruktar sanningssägarna mer än något annat. Men är inte dilemmat att Trump vänt upp och ner på hela förhållandet? Under valåret 2016 avslöjade NY Times oupphörligen hans lögnaktiga påståenden. Han verkade inte ett dugg rädd. Tvärtom. Han surfade fram på en växande våg av avslöjanden. Han etablerade en visserligen enkelt genomskådad men ändå ytterst svårbemött dynamik mellan sina fräckheter och sanningssägarnas larmsignaler.

Hannah Arendt undrade redan 1967 om sanningen kan fortsätta vara verklig efter att den blivit maktlös i offentligheten. Är det inte exakt där vi står nu: rådlösa, undrande, vanmäktiga. Richard Bernsteins råd blir i sammanhanget mest dålig tröst.

Egentligen skrev Arendt sin artikel av mer personliga, kanske rentav revanschistiska skäl. Hon var förbannad över hur hennes bok om Eichmannrättegången, Den banala ondskan, förvandlats till oigenkännlighet av uppretade kritiker. Genom en rad små förskjutningar av bokens enskildheter skapade de ”en bild” av den som hon ansåg var osann. Hon identifierade på så vis ”bildskapandet” som ett växande inslag i det politiska ljugandet.

I dag kallar vi tekniken för ”berättelser”. I en viktig artikel i Sydsvenskan (2/6) identifierade Magnus Linton vår tid som berättelsebesatt. Deras makt är så stor att invändningar mot bärande fakta blivit verkningslösa. Trots att postmoderna filosofer som Jean–François Lyotard för fyrtio år sedan förutspådde de ”stora berättelsernas” upplösning, och andra ansåg att de per definition var lögnaktiga, är vi nu mer fjättrade av dem än någonsin, men nu av tusentals mindre och mer kortlivade.

Men även de PR-drivna små ”berättelserna” verkar ha förvandlats till ett ytfenomen, en farlig lek, på märkbart avstånd från den sociala verkligheten. Berättelsemakarna balanserar allt oftare mellan gravallvar och ironi. De vet. Och vi vet att de vet. Det gör offentligheten till en dunkelt upplyst spegellabyrint.

För några år sedan läste jag den ryska poeten Lev Rubinsteins Ryska dagsedlar (2015) och slogs av hur han beskrev sitt lands offentlighet som en overklighetsmaskin. När Sovjetårens antikommunistiska dissidenter, som Rubinstein tillhört, insisterade på sanningen framkallade det en verkningsfull moralisk resning. Men i det nya Ryssland fungerar det inte längre, konstaterade han, eftersom de nya makthavarna ljuger helt skamlöst. ”Jaså, ljuger vi? Ja, det är klart vi gör. Är du dum eller?”

Sanningen har inte bara blivit vanmäktig, utan även fått dumstrut.

Donald Trump är på liknande vis immun mot lögnens moraliska problem. Han bröstar sig med halvlögner och osanningar. De är ju vinnande fräckheter som piggar upp publiken. Att i efterhand granska varje mening och peka på falskheternas systematik har blivit en till synes lönlös övning i vanmakt. Den måste göras. Den är en plikt. Men ingen vet om den har någon egentlig verkan under politikens nya spelregler.

Hannah Arendt menade att sanningen trots allt kunde slita sönder lögnfabrikerna som enstaka blixtlika genombrott. När de så kallade Pentagondokumenten publicerades 1971 avslöjades de offentliga lögnerna om Vietnamkriget. Efter att Irak ockuperats av USA kollapsade Washingtons lögner om Saddam Husseins massförstörelsevapen.

Men hur får man sanningen att slå ner när lögnerna etablerat sig som immuna twittershower? Det är i växande grad även en svensk fråga.

Kanske behöver vi, helt i Hannah Arendts anda, gripa efter allvaret. Den demokratiska offentligheten vilar ju på grundregeln att man ska ta andra på allvar. Även när de överdriver, ljuger och påstår sig skämta bör man fortsätta samtalet som om de menar varje ord de säger. När moderaten Hanif Bali nyligen twittrade att Malmö är Nordens Ramallah, ska vi därför inte fnissa eller grimasera som vi brukar, utan ta honom på hundraprocentigt allvar och utgå ifrån att han faktiskt uppfattar Malmö som en palestinsk stad med auktoritärt styre, omgiven av ockupationssoldater.

Per Wirtén

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.