Den vita rädslan är en nedärvd förbannelse

Nyligen utlöste en ensam busschaufför, som valt att lägga sig på knä och be under sin rast, både skräck och raseri. Först hos en kvinna vid ändhållplatsen, som verkar ha tappat kontrollen helt. Sedan i sociala medier. Det ansvariga landstingsrådet i Storstockholm skrev på Facebook att en tyst bön på bussen var ”helt oacceptabelt” — innan han senare hann tänka efter och ändra sig.

För några år sedan hade den muslimska mannens fromhet på sin höjd bemötts av nedlåtande löje. Men nu uppfattade en upphetsad minoritet den som ett skrämmande hot.

Händelsen var en förbiilande bagatell. Men den fångade ändå in nuläget i landet: hur rädslan och aggressiviteten nått en punkt där de bara behöver en lätt knuff för att få makt över nästan vem som helst.

Tidigare beklagade man sig över att de invandrade levde på bidrag, tog jobben eller tjänade pengar och fräste omkring i dyra sportbilar. Man hör fortfarande samma missnöje. Men utan riktig gnista. Jargongen gnisslar som förbrukade kulisser. Fientligheten verkar i stället böjas i en farligare riktning, mot en okamouflerad skräck över de mörka kropparnas växande synlighet i offentligheten, mot hudfärg, stil och religiösa uttryck — och därmed in mot själva existensen. Det är inte längre bara jobben de anses stjäla, utan nu även landets ansiktsuttryck, dess föreställda själ. Det är naturligtvis inget nytt, men det framstår ändå som en betydelsefull tonviktsförskjutning mot en mer ogenerat rasistisk.

För en tid sedan berörde Svenska Dagbladets Ivar Arpi förändringen i en omstridd artikel. Han menade att invandringsmotståndet i huvudsak handlar om den demografiska frågan, det vill säga att befolkningsandelandelen med mörkare hudfärg blir större och den med vitare mindre. ”Tidigare fanns några få invandrare på den lilla tätorten, nu domineras stadsbilden av dem [ … ] Så gott som alla har sett förändringen med egna ögon” (11/6).

Arpi skrev i en senare artikel på samma tema att befolkningsmajoriteten sövts ner av ett totalitärt mångkulturellt system. Svenskarna hade blivit ”själar i fångenskap” (28/6), ungefär som polackerna under Sovjetkommunismens epok. En rätt urspårad verklighetsuppfattning i tidens anda.

Men i själva huvudfrågan har han däremot säkert rätt: att det snarare är demografi än ekonomi som får européer att sympatisera med den radikala nationalistiska högern. Antirasister har länge hävdat ungefär samma sak, nämligen att många röstar på SD för att med nationalismens hjälp kunna vidmakthålla den vita hudfärgens privilegiesystem, när globalisering och migration fått den sedan länge naturliggjorda ordningen att vackla. Den konfliktzon som amerikanen W.E.B. DuBois för över hundra år sedan kallade ”the colour line” har fortfarande sorgligt stor betydelse, även i Sverige.

Demografin har länge varit en vit mardröm om förlorad kontroll: först i kolonierna och nu på hemmaplan. I NY Times tecknade författaren Pankaj Mishra för ett år sedan den historiska bakgrunden till panikens återkomst. Prognosen att vita kommer förlora sin majoritetsställning i USA inom trettio år har blivit en sammanhållande nerv i Donald Trumps mobilisering. Frågan triggar fantasier om hur en hel civilisation är under belägring. Den nya ”vithetsreligionen påminner om en självmordskult”, avslutade Mishra sin artikel (18/8 2018).

Det allvarliga med Ivar Arpis artiklar var inte att han uppmärksammade den demografiska frågan. Utan att han legitimerade den tilltagande rädslan genom att göra sig till röst för den.

När kulturgeografer undersökt varför miljonprogrammets stadsdelar blivit så hårt etniskt segregerade har de pekat på det välkända fenomenet ”white flight” som en bidragande orsak. När andelen vita hyresgäster sjunkit under en viss kritisk nivå så har resten också flyttat i en snabb ”vit flykt”. De har skrämts av möjligheten att hamna ens i närheten av en minoritetssituation. Det är den demografiska rädslan på stadsdelsnivå. Är det något liknande som nu börjar ske, men på mer geografiskt och mentalt vidsträckta ytor — I offentligheten, på olika arbetsplatser, i städerna?

Gentrifieringen innebär i praktiken en social och etnisk rensning av Europas innerstäder. I nederländska småstäder har man diskuterat förbud att tala utländska språk på gatorna. I Sydfrankrike har slöja och burkini förbjudits på stränderna. I Staffanstorp får elever inte längre bära hijab. När SD efterlyser samma skolregel i Malmö strävar de uppenbart efter ett mer omfattande förbud i all kommunal verksamhet. Man vill sudda ut varje påminnelse om en pågående demografisk förändring, att Europa blivit en kontinent präglat av invandring.

Men varken flykt eller förbud erbjuder någon egentlig frihet, inte heller någon ömsesidig trygghet. Den vita rädslan är en nedärvd förbannelse som står i vägen för friheten och behöver uppmärksammas, innan det är för sent. Friheten uppstår däremot i det politiska ögonblick när alla kommer ut i offentligheten och börjar prata på jämlika villkor om de gemensamma angelägenheterna, hur förändringarna av landet bäst hanteras, oavsett om det gäller slöjor på skolbarn, rasdiskriminering i arbetslivet eller möjligheten att be till sin Gud. Först då kan skräcken avlösas av tillit.

Per Wirtén

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.