Bara tolv dagar efter terrordåden den 11 september 2001 arresterades den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak i Eritreas huvudstad Asmara. När polisen kom bjöd hans fru dem på frukost. De fördes bort honom utan någon dramatik.

Dawit Isaak ställdes aldrig inför rätta, dömdes inte för något brott men har sedan dess hållits inspärrad. I Sverige dröjde det sju månader innan någon tidning uppmärksammade honom. Men sedan dess har kampanjen för omedelbar frigivning varit lågintensivt envis.

I journalisten Martin Schibbyes ”Jakten på Dawit” undrar hans dotter Betlehem över fräckheten att först åta en framdukad frukost och sedan ta hennes pappa: ”Hur kan man göra så?”

Arton år är en lång tid. Många har börjat tvivla på att Dawit Isaak överlevt dem. Men den nya boken stärker min övertygelse att de har fel. Det är klart att han lever, någonstans bland Eritreas tiotusentals politiska fångar.

När Schibbye mött eritreanska statsråd och regeringstjänstemän har de suckande beklagat att Sverige sedan lång tid kopplat alla bilaterala samarbeten, avtal och kontakter till fallet Dawit Isaak. Varje gång man träffats har frågorna om honom upprepats. Om han inte längre lever borde de rimligen sagt det, med förhoppning att fallet då kunde prioriteras ner som hinder för viktiga samarbeten. Men de har inte gjort det. Eftersom han inte har dött.

Av boken framgår också att svenska UD sedan något år har ”väldigt stor anledning” att tro att han lever. Och när Schibbye frågar hur de verkat för en frigivning svarar de anmärkningsvärt öppet. Men det innebär inte att de nödvändigtvis är optimistiska. Om Isaak ska friges, så är det nu. Eritreas gränskonflikt med Etiopien är löst. FN:s sanktioner har hävts, efter svenska insatser. Men ännu ingen frigivning. Har det politiskt optimala läget passerats?

När Dawit Isaak arresterades arbetade han på dagstidningen Setit. Landet hade precis överlevt ett långt etiopiskt anfallskrig och Isaak, som varit flykting i Göteborg, hade återvänt för att göra en insats. Det började framföras krav på reformer. Men när Setit publicerade dem förbjöd regeringen alla oberoende tidningar. Journalisterna fängslades eller flydde. Eritrea stängde in sig i militariserad tystnad.

Dotterns enkla fråga om hur man kan göra så dröjer sig kvar. Den gäller hennes pappa, men samtidigt hela Eritrea.

”Jakten på Dawit” är ett försök att besvara hennes fråga. För att göra det spårar Martin Schibbye inte bara Dawit Isaaks historia, utan reser också till Eritrea för att bättre förstå varför landet utvecklat en så taggig igelkottsmentalitet. Varför håller de en svensk journalist inspärrad, år efter år, trots oupphörliga påstötningar och protester?

Han är i första hand inte intresserad av oppositionen, utan av regimens företrädare och de eritreaner som lojalt försvarar den. Hos dem finns nyckeln för att förstå besluten. Det leder till svåra avvägningar som han tvingas grubbla över, länge och hårt. Gör han rätt som pratar med dem? Blir han en nyttig idiot när han håller tal på deras propagandaevenemang i Stockholm?

Eritreanerna i Sverige är polariserade i sina ståndpunkter. Dawit Isaaks storebror Tedros försvarar till exempel regimen och hans lillebror Esayas avskyr den. Schibbye undviker att ta ställning mellan dem. Det är svårt. Men hur ska han annars kunna besvara dotterns efterhängsna fråga?

I minnet brottas han samtidigt med skräcken från sin egen tid i etiopisk fångenskap för åtta år sedan. Det ger honom status bland eritreaner. Och en självupplevd förståelse, ett särskilt allvar.

Han tror stenhårt på att förtroendefulla relationer på samhällets alla nivåer är enda sättet att få hem Dawit Isaak. Att lyssna. Att visa respekt. Att hålla fast vid de mänskliga rättigheterna. Att inte tappa tålamodet. Samma inställning som också vägleder själva boken. Att regeringen ska höja tonläget, som många kräver, avvisar han däremot skarpt.

”Jakten på Dawit” ska inte läsas som ett hänsynslöst sanningssökande reportage om UD, Eritrea och fallet Dawit Isaak. Martin Schibbye vet att den kommer att granskas i Asmara. Han har vägt sina ord försiktigt. Den är i stället infogad i det ansvarsfulla arbetet att få Dawit isaak frigiven. För otåliga eritreaner upprepar han flera gånger att han är journalist och inte aktivist. Men i just det här fallet är nog skillnaden mer komplicerad och oklar än han vill göra gällande. Och det måste den ju vara. ”Jakten på Dawit” berör en levande människas framtid. Den är en viktig journalistisk handling för hans frihet.

 

Martin Schibbye: Jakten på Dawit.

Offside Press.