Chariandy skriver mirakulöst om maskulinitetens olika former

När Francis och Michael var små barrikaderade de sig hemma. Mamman var på sent städpass. Pappan fanns bara som ett suddigt fotografi i en byrålåda. Och på teve kom nyheter om väpnade rån. De var rädda.

På dagarna gällde det att manövrera rätt för att hitta en egen självuppfattning. De var klämda mellan de farliga grabbgängen och polisens hårdhänta visiteringar. Deras fattiga förort, med familjer från hela världen, var inbäddad i det övriga samhällets rasistiska stereotyper. Det räckte att öppna morgontidningen, som deras mamma alltid lade sina sista pengar på, för att se sig själva i de andras ögon: kriminella, hotfulla, utan framtid. De föreställde sig tonåren som att försiktigt klättra upp för en elstolpe, genom trasslet av surrande ledningar där minsta felsteg är livsfarligt.

Det kunde ha varit Sverige. Men det är Kanada.

David Chariandys korta och enkla roman om den lilla familjens grymma öde är enastående. Han skriver med luftig lätthet om en tung verklighet, inte olikt fransmannen Édouard Louis. Men medan Louis skildrar den vita arbetarklassen, skriver Chariandy om den invandrade.

De båda pojkarnas mamma kommer från Trinidad. Hon pratar sällan om det, men har sparat några minnen i ett fotoalbum. Hennes blick är helt inriktad på framtiden, alla hennes förhoppningar är fästa på de båda sönerna: ta ansvar, gör läxorna, borsta tänderna. De ska inte hamna i samma fälla som hon själv gjort: fattigdomens.

Jag är säker på att de flesta kommer uppfatta ”Bror” som självbiografiskt sann. Den har en så stark närhet att man blir totalt lurad. Jag hör hela tiden den yngre, blyga och lite handfallna, Michaels berättarröst när jag läser. Den är nära, som i en öronsnäcka, och den talar bara till mig och ingen annan.

När Francis först blir svårt misshandlad av vakter runt en hiphop-stjärna och sedan skjuten av en ohotad men vettskrämd polis blir jag så berörd att vadmusklerna stramar av spontan sorg och vrede. Det här måste vara självupplevt, tänker jag.

Men även om Chariandy växte upp i samma förort, Scarborough i Toronto, så triumferar ”Bror” med fiktionens egen sanning, den litterära. I intervjuer har han beskrivit den som en berättelse om hur det kunde ha gått, om vem han kunde ha blivit — men inte blev.

Det mest mirakulösa är hur Chariandy lyckas foga in så många aspekter och perspektiv i berättelsen utan att den någonstans någonsin blir nedtyngd av dem. Där återfinns avståndet mellan föräldrarna som invandrat och deras barn som växt upp i det nya landet. Maskulinitetens olika former: det sköra, stenhårda och stilmedvetna där kombon av rätt attityd och skarp frissa ger status i kvarteret. Och naturligtvis den allomslutande rasismen med klassföraktet som ingjutna armeringsjärn. Som en fingervisning bär Michael omkring på James Baldwins roman ”Giovannis Room” i jackfickan. Biblioteket blir hans tillflyktsort från alla farliga elledningar.

Mordet på Francis — polisen frias förstås — är romanens Ground zero. Mamman går sönder. Michael isolerar sig. Deras hem blir nedfryst av sorg. Vännerna skingras. Grannarna börjar betrakta dem med misstro. En skjuten tonåring? Han måste ha varit kriminell. De drabbas av en förtärande och inlärd skam över något de inte gjort. De tar på sig skulden för polisens övergrepp, för ett samhälles kollektiva misslyckande.

Man kan inte läsa ”Bror” utan att tänka på Sverige. Våldet. Den etniska segregeringen. Myndigheternas och journalistikens nedlåtande förakt mot hela stadsdelar. Från Toronto inleds här ett initierat samtal med böcker som Alexandra Pascalidous dokumentära ”Mammorna” och Duraid al-Khamisis familjeporträtt ”Regnet luktar inte här”. Jag undrar vad som händer om jag ställer dem bredvid varandra i bokhyllan.

I den svenska titeln ”Bror” har något väsentligt gått förlorat från den engelska ”Brother”, med dess mångfacetterade betydelser av svart maskulin vänskap, solidaritet och politik — av en historisk erfarenhet som sträcker sig långt utanför enskilda familjer och innesluter kontinenter. I allt annat fungerar den svenska översättningen däremot fint.

Chariandys roman är mörk — sorgen verkar oövervinnlig, utvägarna blockerade och stadsdelen förlorad — ändå strålar den av skönhet, som ett litet mirakel.

 

David Chariandy: Bror

Översatt av Peter Kihlgård

Albert Bonniers förlag

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.