Jag vet inte hur jag ska skriva om journalisten Katia Wagners nya bok. Har svårt att hitta rätt ord. Vänskap. Uthållighet. Tillit. Förtvivlan. Starka känslor. Och samtidigt berättar hon ju om en skrämmande normaliserad vardag för tiotusentals papperslösa ungdomar i Europa, om andras likgiltighet, om systemets banala ondska.

Under sina undersökningar av försvunna flyktingbarn för några år sedan träffade hon den unga papperslösa tunisiern Ghazi. Hon blev berörd, sökte upp honom igen i Oslo där han sökte uppehållstillstånd, förstod hans skörhet, de tärande kasten mellan desperation och hopp. Men sedan försvann han plötsligt med IS till Syrien, insåg sitt misstag och lyckades mirakulöst fly tillbaka. Hon hade kontakt med honom nästan hela tiden. Hon blev hans syrgastub.

Deras berättelse är helt unik, därför att den är så mänsklig, så mellanmänsklig.

Katia Wagner litar helt på hennes och Ghazis berättelser, i betydelsen att de inte behöver bäddas in i större sammanhang eller generaliserande förklaringar. Det är modigt. Först blev jag irriterad, men förstod sedan att enkelheten är den vinnande poängen här: deras möten, samtalen genom Facebook, tidens gång, nödropen, gråten. Alla kan ju redan de politiska sammanhangen med gränspolitiken, de papperslösa, kalifatet, IS hänsynslöshet.

”Ingen plats för mig” blir just därför berättelsen om en människas olycka. Ghazi representerar ingen och inget. Bara sig själv. Han är det nakna livet.

Katia Wagner är en av landets bästa journalister. Hon har många gånger visat att hon behärskar hela det nödvändiga registret. Men den här gången gjorde hon något hon alltid undvikit, stenhårt. Hon engagerade sig, inte för att skriva, utan för att hon överväldigades av ett slags föräldraansvar för Ghazi. Han blev som en del av familjen. Samtalen började som vänskap, inte som journalistiskt arbete. Därför handlar boken även om Wagner själv, om hennes panikångest och sjukskrivningar — om att bli anhörig till en potentiell terrorist.

En viktig förklaring till varför Ghazi kunde lockas till IS var hans desperation som papperslös och att han inte fick uppehållstillstånd i Norge. Hans berättelse leder till den sällan, eller aldrig, ställda frågan om Europas fientliga asylpolitik faktiskt framkallar terrorism. Har vi inte sett liknande exempel i Sverige? På Ikea i Västerås. På Drottninggatan i Stockholm. Men ingen verkar vilja ifrågasätta den hårda flyktingpolitikens nya diskursiva ramar. Ingen vill säga att den kan bli ett säkerhetspolitiskt problem.

Bokens andra stora fråga är hur återvändarna bör bemötas. I Tunisien fängslades Ghazi. Efter frigivningen fick han inget jobb, ingen ny chans, samhället var stängt. Hans gamla destruktiva självhat återkom. Hur ska samhället göra, vad är rätt, vad är fel?

Men återigen: Ghazi representerar bara sig själv. Många andra återvändare är fortfarande övertygade revolutionärer. Han mötte en del av dem i Syrien; de som längtade efter kriget. Det gjorde inte Ghazi. Han var livrädd.

Hans minnen behövs. Hans berättelser behövs. Han behövs.

Katia Wagner

Ingen plats för mig

Natur och kultur