1878 inledde Victor Hugo kampen för upphovsrätten i ett berömt tal. Då var det bokförlagen som roffade åt sig vinsterna från författarnas arbete. Nu är striden tillbaka. Den här gången mot de digitala megaföretagen.

I veckan röstar Europaparlamentet om regler för digital upphovsrätt i det omstridda DSM-direktivet. Det är ett avgörande ögonblick. Alla organisationer som representerar författare, journalister, tonsättare, musiker, illustratörer och andra är för direktivet. Vi vill ha vår rätt. Upphovsrätten är fundamentet för de fria kulturarbetarnas (ofta bräckliga) försörjning.

Avsikten är att de stora nätplattformarna ska tvingas förhandla och sluta licensavtal med kulturens organisationer. Det är inget konstigt. Så fungerar det redan på andra områden. Man slår alltså fast att plattformar som Youtube har ett upphovsrättsligt ansvar, trots att de inte själva laddar upp material. Direktivet innebär också högre krav på förlagen att redovisa sitt arbete med varje bok på marknaden, som stärker författarnas förhandlingsläge — de så kallade transparansreglerna.

Kritiken har varit häftig, och ibland befogad, under den långa processen fram till veckans omröstning. Men de viktigaste invändningarna är nu infogad som långa tillägg. Direktivet kommer inte avskaffa yttrandefriheten på internet, som ofta sagts. Men göra den mer uthållig genom att tvinga nätjättarna ta lite mer ansvar. Direktivet kommer inte släcka Internet ”som vi känner det”. Men reparera det en aning. En del liberala kritiker låter ändå som ekon från 00-talets nätdrömmar, trots att internet sedan dess blivit en marknad som gått sönder.

Lagens mest kontroversiella delar, artikel 11 och 13, reglerar inte bara upphovsrätten för film och musik utan också de globala nätplattformarnas nyhetsflöden där de på olika sätt utnyttjar nyhetsmediernas journalistik. En del av deras intäkter ska föras tillbaka till journalistiken. I förlängningen är det en viktig demokratifråga.

De båda artiklarna har fått massor av förtydliganden. Små, nya och ickekommersiella plattformar har fått särskilda undantagsbestämmelser. Länkningarna försvinner inte, som ofta påståtts. Den urgamla citaträtten slås fast. De virala parodierna skyddas uttryckligen.

Men Google och Facebook, två av världshistoriens mäktigaste företag, satsar nu miljoner för att på upploppet fälla direktivet. De vill inte ha några demokratiska regleringar av sin verksamhet. Och de vill inte släppa ifrån sig en enda cent. Tonläget är bisarrt. De bevisar nu själva att lagstiftning är nödvändig.

Om de lyckas kan deras ägare sjunka ner i solstolarna och tända sina feta cigarrer. Då har storbolagshelvetet vunnit — igen.