Under valrörelsen 2018 började jag undra om Sveriges radio håller de på att ge sin journalistiska opartiskhet en förvrängd innebörd.

Den utlösande orsaken var Sverigedemokraternas propagandafilm ”Ett folk, ett parti” där de framställde Socialdemokraterna som både vägröjare och medlöpare till nazismen. Filmen var en utflykt till historieförfalskningens gråzoner. Den var fake news. Jag skrev en kritisk kommentar i Expressen (1/8 2018). Genast ringde Studio ett. Ville jag diskutera filmen med Dick Erixon, chefredaktör för SD-tidningen Samtiden? Det kändes helt galet. Jag sade nej.

SR:s uppdrag borde väl ha varit att på egen hand, med hjälp av historiker och andra experter, undersöka om filmens slutsatser höll? Med enkla insatser hade det kunnat bli fin radiojournalistik, som antagligen landat i slutsatsen att ett av landets största partier använde lögnen som politisk metod. Men var det förenligt med opartiskheten mitt i en valrörelse?

Det ansågs nog säkrare att arrangera en sedvanlig studiodebatt. Åsiktsdramaturgin trumfade faktakollen. Jag minns inte hur inslaget slutligen gjordes. Men någon vidare granskning blev det inte.

Sedan dess har frågan gjort sig påmind gång på gång. Tidigare har opartiskhet tolkats som viljan att rakryggat reda ut komplicerade sammanhang, även om slutsatserna råkar diskreditera bara ena parten i en konflikt.

Nu verkar opartiskhet i växande omfattning tolkas på ett helt annat sätt av SR: som neutralitet mellan olika åsikter. Opartiskheten förhåller sig då inte längre till kunskaper om verkliga förhållanden, utan bestäms av politiskt artikulerade opinioner. Den byter fot till ett nervöst pejlande efter åsiktsläget.

Allt oftare hör man programledare flika in ett oroligt: ”Jag vill påpeka att alla inte delar den uppfattningen”. Förr skedde det i extrema sammanhang. Men nu kan man få höra det när en studiogäst yttrar något korrekt som råkar vara kontroversiell.

Insatt i den större diskussionen om fake news, faktaresistens och alternativa fakta blir de här enkla iaktagelserna allvarliga. Bidrar public service på det här viset till att oavsiktligt upplösa tilltron till verklig kunskap? Vad händer om klimatförnekarna blir en starkare opinion? Hur hade neutralitetsjournalistiken klarat en svensk motsvarighet till Brexitkampanjens utbredda osanningar?

Till saken hör att SR:s nervositet för det mesta öppnar sig som eftergifter till den nya högerpolitiska PK-regimen. Jag såg med växande förvåning hur förändringen smög sig in under mina år som medverkande i God morgon världens söndagspanel. En studiogäst kan inte längre säga sin mening om Sverigedemokraterna utan att programledaren inflikar sitt varnande memento. Det går bra att vara kritisk till andra partier, men inte till SD. Neutralitetsjakten tycks ha satt Radiohusets integritet och självtillit i gungning. Vad innebär det att vara opartisk i public service? Jag är nog inte ensam om att undra.

Per Wirtén