Demokratin är både ett regelsystem för beslut och ett sätt att leva. En politisk och existentiell kultur. Det gör den motsägelsefull och ibland rörig, som Brexit. Att Boris Johnson har helt fel (är för Brexit) men ändå gör rätt (genomför Brexit) är en helt rimlig slutsats.

Jag är Europafederalist och mina vänner i Storbritannien förlorade folkomröstningen. Surt. Men som läget blivit kan jag bara säga en sak: Go for it, Boris.

I Storbritannien har demokratins båda aspekter spårat ur, kört fast, spruckit sönder. Men landet måste ändå komma till beslut i en ödesfråga. Om den fortsätter förhalas kan hela det demokratiska systemet falla samman. Och det kan gå läskigt snabbt. Brexitdebaclet är inte pinsamt. Det är allvarligt.

Folkomröstningen ramades in med den vinnande förfalskningen att folket besegrade etablissemanget. I den situationen kan partierna varken ignorera resultatet eller fiffla fram en ny omröstning. Det skulle vara förödande för politikens trovärdighet. Boris Johnsons beslutsamhet att genomföra utträdet, med eller utan avtal, är nödvändig.

Att stänga parlamentet var också rätt. Möjligen strider det mot formella detaljregler, men inte mot demokratins anda. Vad skulle han annars gjort för att omsätta majoritetens vilja i politisk handling? Det brittiska parlamentet är helt handlingsförlamat. Där finns bara majoriteter för olika nej, men inte om något enda ja: varken till Mays utträdesavtal, hård Brexit, nyval eller ny folkomröstning. Parlamentet har slagit ut sig självt. Men klockorna fortsätter ticka. Någon måste fatta ett beslut.

I andra länder hade de stora partierna, i en liknande situation, satt sig ner runt ett bord för att tillsammans hitta den minst smärtsamma lösningen. Men i UK har de förlorat all förmåga att prata med varandra. Tyngden från Brexit har fått landets politiska kultur att slutligen kollapsa.

För sju år sedan varnade de amerikanska statsvetarna Thomas Mann och Norman Ornstein för samma utveckling i amerikansk politik i ”It’s Even Worse Than it Looks”. Boken fick stor uppmärksamhet, men uppenbarligen noll inflytande på politiken. Att utnyttja de demokratiska regelsystemen i syfte att maximera konfrontationen slår sönder den demokratiska kulturen — själva sättet att samtala och förhandla — och därmed systemets trovärdighet.

Utvecklingen är en varning till alla som vill polarisera skillnaderna hårt mellan mittfältets höger och vänster, även i Sverige. Det kan bli en politisk lek med döden.

Hela Brexitdramat framstår som en slutsummering av thatcherismens strider för trettio år sedan. Partierna satte kompassen på total konfrontation. Samhället revs sönder längs geografiska och sociala skyttegravar. Det var ett slags inbördeskrig som saknade motsvarighet i övriga Västeuropa. All tillit upphörde. Landet har aldrig lappats ihop, än mindre försonats.

Nyligen drog den brittiska konfliktforskaren Mary Kaldor den optimistiska slutsatsen att Brexit ändå inneburit att landet ändå börjat tänka om vad det vill vara (Social Europe 25/7). Men det verkar inte nått partipolitikens stumma krigskultur. Och jag tror inget betydelsefullt samtal är möjligt innan Brexit genomförts. Det är en grundläggande förtroendefråga. Om utträdet inte fullbordas kan vad som helst hända. Demokratin är ett skört kontrakt.

Per Wirtén