Den klassiska musiken är inte västerländsk. Den är global. Och har alltid varit det. På olika platser har traditioner förfinats under århundraden, lika raffinerade som Beethovens pianosonater. Det som händer nu är att de börjat kommunicera med varandra på ett mer intimt vis än tidigare.

I Stockholm pågår Re:Orients festival ”Curious Classics” med konstmusik från bland annat Iran, Korea och Uzbekistan. Från Armenien kommer den berömda Arsen Petrosyan. Det är en viktig markering att de flesta uppträder på Konserthuset, i ett sammanhang där de hör hemma.

Men festivalen öppnade på Stallets lilla scen. Där uruppförde den palestinsk-göteborgska oudspelaren Ahmed al-Khatib och den palestinsk-parisiska slagverkaren Youssef Hbeisch bland annat ett fyrsatsigt verk, beställt av P2. Det var sammansatt av olika stilar från arabvärlden. Jag förväntade mig en svårt melankolisk musik, med tanke på den tilltagande förödelsen i regionen. Men överrumplades av något helt annat: en glimrande framåtrörelse, kraft och vilja som kändes befriande. Efter paus anslöt den polska klarinettisten Lena Nowak med ett nästan ömsint spel. Underbart.

Musiken för den arabiska lutan oud följer komplicerade mönster. Jag förstår inte regelverken. Men har lyssnat sedan jag köpte mina första kassetter i Beirut 1978. Det är bara att ge sig hän. Al-Khatib och Hbeisch är världsartister. Deras cd ”Sabil” (2011) har en ovanlig konceptuell ansats och ett strävt vemod.

I tisdags spelade Trio Joubran, tre palestinska bröder på oud, i Konserthuset. De har under senare år glidit in i en kitschig mood-music, men på scenen återkom deras gamla snitsiga oud-bravado.

Den klassiska musiken är den sista av alla konstscener där den tanklösa eurocentrismen fortfarande är orubbad. Det verkar inte finnas någon kritisk självreflektion. Hur kan det komma sig?

Per Wirtén

(Ahmed al-Khatib spelar igen på lördag. Festivalens samtliga konserter sänds i P2).