Sverige verkar inte längre ha råd med demokrati. Den kostar tydligen för mycket. Vi förstår inte att årtionden av åtstramningar börjar urholka fundamenten på allvar.

Biblioteken är ett konkret exempel på hur vi tar tidigare demokratiska erövringar för givna. Biblioteken har ju alltid funnits där, som garanter för att mänsklighetens samlade kunskaper ska finnas tillgängliga för alla. Frizoner för läsning. Stillsamma offentliga rum för kritiskt tänkande.

Men situationen håller på att förändras. Det utvecklas nu en strid på många fronter om bibliotekens framtid — i värsta fall om deras överlevnad. Läget börjar bli allvarligt. Det räcker inte att bara försvara enskilda bibliotek mot nedläggningshot, de behöver dessutom utvecklas för att kunna möta samhällsutvecklingen: globaliseringen, migrationen, bildningsbehoven.

Därför drar Sveriges Författarförbund i dag i gång arbetet ”Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget”. Alla behöver förstå att det finns en biblioteksfråga, att inget längre är givet och att folkbiblioteken har fiender.

Det är stora saker som står på spel. Redan 1949, efter nazisternas massförstörelse av böcker och bibliotek, beskrev UNESCO i ett betydelsefullt manifest biblioteken som grundläggande för yttrandefrihet och demokrati. Bokhyllorna, utlåningssystemen, fjärrlånen, bibliotekariernas lågmälda råd — allt tillhör demokratins infrastruktur.

Det finns en risk att biblioteksfrågan kan bli partipolitisk. Det får inte hända. Alla demokrater måste förstå att späckade och modernt uppdaterade bibliotek är lika viktiga som oberoende medier är. I bibliotekens digitala kataloger återfinns kunskaper och erfarenheter om människans vedervärdighet såväl som storhet, allt det mänskligheten genom språket och litteraturen formulerat om sig självt, världen, kosmos och det obegripligt gåtfulla.

Vi vill prata med alla om bibliotekens framtid: alla politiker, företagsledare och bildningsivrare — med alla i hela Sverige. För hoten radar upp sig.

• Nedläggningar och besparingspolitik. Sedan 1995 har en dryg fjärdedel av landets folkbibliotek och filialer lagts ner. Ett efter ett har lysdioderna på Sverigekartan släckts. Nu kommer en ny våg av besparingar i kommunerna. En undersökning i Biblioteksbladet visar att tre av tio bibliotek tvingas skära ner 2020.

Göteborgs kommunstyre föreslog omfattande nedläggningar i höstas, men tvingades backa efter protester. I Stockholm har Internationella bibliotekets amputerats och degraderats. I år tvingas stadens bibliotek skära ner hårt på nyinköpen, och därmed förlora i relevans. Samtidigt glänser de andra nordiska huvudstäderna med fantastiska nya storbibliotek. Kontrasten är avslöjande. Sverige utarmas och faller.

• Politiseringen. I Sölvesborg vill SD nu forma biblioteken efter egna politiska värderingar. Det är något helt nytt. Aldrig tidigare har det politiska etablissemanget på sådant vis försökt begränsa bibliotekens programverksamhet eller vilka böcker som ska stå i lånehyllorna.
• Privatiseringar. Efter senaste valet uttryckte flera kommuner intresse att låta olika företag sköta biblioteken. Nacka har nu privatiserat alla sina. En hel del talar mot en sådan utveckling. Upphandlingskostnaderna blir orimligt höga och lönsamheten är blygsam. Men. Två av biblioteken i Nacka drivs nu av Axiell, ett monopolföretag i Sverige för tekniska bibliotekssystem. Deras intresse är uppenbart: de kan bredda och integrera sitt affärsområde. Vinsten kommer i helheten. Om försöket i Nacka fungerar kommer säkert andra stora företag i bokbranschen knacka på dörren: Akademibokhandeln, Adlibris, streamingsföretag och andra.

Privatiseringar kan mycket snabbt bli en allvarlig fråga. Det gäller att vara uppmärksam redan nu. För Nackas moderater var privatiseringen en rent ideologisk fråga. Argumenten för offentligt drivna folkbibliotek bör på samma vis vara principiell: demokratins infrastruktur ska inte privatiseras.

Den viktiga utredningen om en nationell biblioteksstrategi, som nu ligger hos regeringen, har helt rätt när den redan i första meningen slår fast att ”Biblioteken tillhör folket” och sedan kallar dem för den femte statsmakten.

• Skolbiblioteken. Bara 37 procent av landets skolelever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Varken lagar, föreskrifter, extrapengar från regeringen eller forskning som visar att skolbibliotek förbättrar elevernas resultat hjälper. Kommuner, skolföretag och rektorer ropar envist: inga böcker i våra skolor. Trots att läsning är utbildningens grund. Det är uppseendeväckande.

I biblioteksfrågan har det utvecklats en klyfta mellan beprövad kunskap och politisk handling. En uppsjö av utredningar och forskningsrapporter visar att människor kan ta till sig både avancerad litteratur och invecklad fakta om de bara får chansen och kanske lite hjälp från kunniga bibliotekarier — och på så vis bättre kan förstå olika komplicerade sammanhang, så att de på lika villkor kan delta i den demokratiska processen och styra över sina egna liv.. Det är inget hokus pokus. Politikerna vet. De pratar återkommande om läsningens och bildningens betydelse för utveckling och demokrati. Men sedan är det något som hindrar dem att förvandla ord till handling.

Den här klyftan mellan vad vi vet och ändå inte gör begränsas inte till biblioteksfrågan. Den växer som farliga spricksystem genom hela samhällslivet: vården, skolan, omsorgen, arbetslivet. Det framkallar en känsla av politisk vanmakt och misstro. Varför har det blivit så? För att försöka besvara frågan finns det en plats dit alla fortfarande kan gå: till biblioteket — demokratins offentliga skattkammare.

Grethe Rottböll, ordförande Sveriges Författarförbund.

Per Wirtén, styrelsemedlem Sveriges Författarförbund