Allaktivitetshus — är det inte vad vi behöver 2020?

I maj 1969 ockuperades Västra Mårtensgatan 5 i Lund. Det var den första stadspolitiskt motiverade ockupationen i Sverige. Idén kom från Amsterdam. De ville ha ett allaktivitetshus och bevara den rivningshotade saluhallen. Efter tre dagar kom polisen och bar ut dem. Nästan alla. De som klättrat upp på taknocken blev kvar i flera dagar.

I dag framstår ockupationen som en aning idyllisk. Huset stod öppet och nyfikna strömmade dit för att prata, bläddra bland ihopsamlade böcker och kanske ta en kaffe. Men när jag läser om den i ”Ockuperat!”, en ny antologi om husockupationernas svenska historia, slås jag av hur aktuell idén om allaktivitetshus är — igen.

De drömde om en plats där alla kunde mötas utan något köptvång. Gamla och unga, fattiga och privilegierade, troende och ateister, snurriga och klartänkta.

Är det inte precis sådana vi fortfarande behöver? Fysiska frizoner där människor kan prata och lyssna, eller bara hänga, för att motverka de slutna åsiktbubblorna, de hårdsegregerade städerna och förfrämligandet av ”de andra”. Allaktivitetshuset är säkert en idealiserad dröm. Men ändå. De självstyrande husen var länge demokratins kraftcentraler: missionskyrkor, folkets hus, bygdegårdar.

Ockupationen i Lund följdes så småningom av flera. ”Ockuperat!” är fylld av många oväntat roliga berättelser. De har varit många och utspridda över landet. Den mest kända nu pågående är den av BB i Sollefteå.

Jag minns de anarkistiska ockupanterna i Stockholm som under sent 1980-tal möttes av hårt upptrissat polisvåld. De var militanta och vilda, men också vänligt uppmärksamma. Jag tyckte de var stans coolaste. Polisens försök att knäcka dem var hänsynslöst. Inga rivningskåkar skulle få ockuperas. Från själva husen verkade det utgå en märkligt stark politisk kraft.

Ockupationerna lämnade en del viktiga spår. Under en period fick många svenska städer kulturhus och fria scener. Rivningspolitiken bromsades. I Lund öppnade Mejeriet. Och saluhallen räddades.

Men den stadsutveckling de alltid protesterat mot: den kommersiella likriktningen och gentrifieringen där låginkomsttagare trycks undan och stadskärnorna blir segregerade reservat för vita välavlönade akademiker har bara accelererat. Ja, den kanske till och med oavsiktligt har gynnats av ockupationsrörelsernas försök att stoppa rivningar.

Mellan 1970 och 1990 ockuperades flera hus i stadsdelen Haga i Göteborg. De slogs för att bevara de gamla bostadshusen och kullerstensgatorna. Till sist förändrades också stadens politik från hårdhänt sanering till mer försiktiga renoveringar. I det avseendet vann stadsaktivisterna. Men i en intressant text i antologin skriver Ann Ighe — då så kallad husnalle, nu tidskriftsredaktör och universitetslärare — om sina blandade känslor. ”Vi utgjorde inte bara motståndet, utan också, om än ofrivilligt, gentrifieringens förtrupper.” Det var ju inte borgerliga innerstadsidyller de ville ha.

Det är inte längre bevarandet, utan den gamla idén om demokratiska självstyrande hus, att samlas i, öppna för alla, som fortsätter locka och inspirera. På svt.se läser jag hur man i Helsingborg nu använder kollektivhus i integrationspolitiskt syfte. De är i sina olika former ett slags avprivatiserade allmänningar. Sådana behövs.

 

Dominika V. Polanska & Matthias Wåg (red): Ockuperat! Svenska husockupationer 1968 – 2018. (Verbal förlag).

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.