1938 köpte Géraldine Schwarz farfar ett välskött företag i Mannheim av tre tyska judar. Han fick det oförskämt billigt. I praktiken var det en nazipolitisk tvångsförsäljning. Hans nya välstånd vilade på deras olycka.

En av judarna överlevde Förintelsen. Efter kriget krävde han kompensation. Géraldines farfar försvarade sig med påståendet att även han tillhörde nazismens offer och anklagade den överlevande för hämndlystnad. Det var omdömeslöst. Men följde tidsandan.

I Sverige har Schwarz uppmärksammade bok fått den missvisande titeln ”Medlöparna”. I själva verket handlar den om tystnadskulturen. Den som först omgav nazismens pågående övergrepp och sedan försökte utplåna minnena. Det är ingen marginell historia. Den har präglat hela Europa. Protesterna mot utställningen i Norrköping om de lokala nazisympatisörerna är en liten utlöpare.

Géraldine Schwarz utforskar sin egen familjs förhållande till de nazistiska övergreppen. Hennes pappa är tysk och mamman kommer från Frankrike. Hon kartlägger också den politiskt proklamerade tyska glömskan efter kriget, som kanske var tillfälligt nödvändig för att överleva. Och den franska offentliga lögnen om motståndsrörelsens omfattning. ”Frankrike behöver inte sanningen, utan hoppet” summerade de Gaulle 1969. Sedan sprack tigandet i båda länderna.

Ibland skriver hon anklagande, men alltid undrande: vad tänkte ni, vad sade ni till varandra innan ni släckte sänglampan? Stilen är tyvärr mödosamt snacksalig och späckad med uppblåsta adjektiv. Men innehållet är oundgängligt. Glömskan, uppvaknandet, den nya minnespolitikens genombrott. Även den som kan de stora dragen behöver läsa, eftersom hon på ett unikt vis förankrat skeendena i sin familj, i det lilla livet och de nära detaljerna; hur de gått i arv.

I farföräldrarnas lägenhet fanns en uppseendeväckande pampig matsalsmöbel. Efter de stora deportationerna av judar från Mannheim i oktober 1940 hölls auktioner i de övergivna våningarna. Allt låg kvarlämnat: leksakerna, dagböckerna, skräpet i papperskorgarna. Vid en sådan auktion köpte familjen sin nya möbel för ett fyndpris. De visste kanske vem som bott i lägenheten, vilka som tidigare samlats runt bordet. Den stod sedan där som en påminnelse om de mördade — och den egna skammen. Men ingen sade något.

Berättelsen är nu möjligen på väg in i ett nytt skede. Schwarz möter avslutningsvis Europas nya revisionister, de som vill återupprätta triangeln för manlighet, våld och nationalism. Minnesarbetet är fortfarande en stridsfråga. Men med nya förtecken. Matsalsmöbeln står nog inte kvar hemma hos familjen Schwarz. De som köpte den är ju döda.

Géraldine Schwarz: Medlöparna — en berättelse om Europas glömska.

Översättning: Jan Stolpe.

Albert Bonniers förlag.