Stefan Löfvens tal var otillräckligt

I dag sjunger årets första bofink utanför mitt fönster. Men den skingrar inte min oro. Utbrottet känns nära. Men febertermometern visar fortfarande bara 36,8.

I går höll statsministern tal till nationen. Vilken skillnad om det i stället varit riktat till landet, till alla oss som bor här. Nationen väcker genast frågor om vilka räknas in — andra EU-medborgare, samer, migranter, papperslösa?

Talet var fint. Jag kanske bråkar om små symboler. Men i just det här läget betyder de mer än vanligt. De laddas med väldiga politiska och psykologiska betydelser, som kan få bestående politiska konsekvenser.

Bakom statsministern syntes en svensk flagga. Helt rimligt. Men var fanns EU-flaggan, som pekar mot en vidare medborgerlig tillhörighet, de större sammanhangens politik? Jag hörde honom följaktligen inte säga något särskilt om att pandemin är en global krissituation. Inget om Europa. Absolut inte ett ord om EU. Han talade allvarligt om att klara krisen tillsammans. Men tillsammans med vilka?

Senare på kvällen återgick jag till det internationella nyhetsflödet. Plötsligt kändes hans framträdande som förfelat. Så avskärmat. Alldeles otillräckligt.

Jag är kanske orättvis. Sverige tillhör trots allt de länder som inte stängt sina gränser. Men att i ett viktigt ögonblick, när alla lyssnar, ändå frammana uppfattningen att Sverige kan klara pandemin på egen hand, samtidigt som föråldrade nationella reflexer slår till i land efter land, är inte bara en sumpad chans att göra människor medvetna om sammanhangen utan också farligt. Det skapar opinioner. NY Times har under helgen rapporterat hur fällda gränsbommar i EU lamslår transporter av livsviktiga varor: mat, läkemedel, sjukvårdsutrustning. Gränskontrollerna hindrar inga virus, men däremot hjälpen och tillfrisknandet. Andra nyheter avslöjar att EU visar en helt annan handlingskraft nu än under eurostormen. Men vilka statsministrar och presidenter framhäver detta i sina utspel?

Vår nästa, som vi har ansvar för, återfinns inte bara i familjen eller den föreställda nationella gemenskapen. Det är en begränsning från helvetet. Redan på 1840-talet konstaterade filosofen Søren Kierkegaard att det inte gick att ta miste på vem som var ens nästa — eftersom det var alla. Vi borde lärt oss sedan dess. Räddningen känner inga geografiska gränser.

Men Coronan gör något med oss. Jag går till mataffären vid mitt förortstorg med lätta steg. Men att åka pendeln till innerstan känns som en övning i mod. Som om bara närhet kan inge säkerhet. Jag skräms av mina egna känsloreaktioner. De övermannar mig, trots att jag vet att de ljuger.

Vi hade behövt en statsminister som sade åt oss att tänka, i stället för att lita på nedärvda känslor. Och sedan vecklat ut den större kartan över solidaritetens övernationella sammanhang.

Per Wirtén

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.