Uppfriskande vrede

Äntligen händer det något i Nina Bouraouis flitiga författarskap. Hon har flera år gått i cirklar, trampat runt i egna spår, som om hon väntat på rätt energi. Nu kommer utbrottet. Ny riktning. Nytt syre.

Med ”Gisslan” ansluter hon sig till de arga författarna, till de som knutit an till det franska raseriet. Jag tänker förstås på Édouard Louis, på Abdallah Taia och mest av allt på de belgiska filmarna Jean–Pierre och Luc Dardenne. Hon gör det med eftertryck: ”Ingen nåd för dem som kan och vet, som har skyddats, som man noggrant har snitslat vägen för redan från barndomen”.

Först blir jag häpen. Varifrån kommer den här politiska kompromisslösheten? Våld, smärta och sexualitet har visserligen präglat roman efter roman, ofta som ett sökande efter personlig frigörelse med finstilt angöring till de större sammanhangen. Men aldrig så här uttalat, drastiskt — hårt.

Sylvie arbetar på en liten gummifabrik. Hon anser att arbetarna ska hålla samman, även om hon själv med åren avancerat till mellanchef. En dag blir hon tillsagd att sortera de anställda inför kommande uppsägningar. Uppdraget strider mot allt hon lärt om rätt och moral. Något i hennes inre slits sönder. Det blir till sist outhärdligt. Hon stoppar ner köttkniven i handväskan och tar direktören som gisslan.

Att tillfälligt beröva honom friheten bekräftade hennes egen frihet, konstaterar hon senare i fängelset. Där känner hon sig mer levande än någonsin. Lättad.

Jag går till bokhyllan och inser att en liknande vrede fanns i Bouraouis tidiga uppväxtromaner från Algeriet. Då riktad mot patriarkatet, religionen och kolonialismens efterverkningar. Och i den litterärt misslyckade ”Standard” från 2014 återfanns ju en sällsynt intressant analys av kapitalismens livsvillkor.

Från början var ”Gisslan” en pjäs. Teaterns raka språk verkar ha frigjort Bouraoui. När hon sedan bearbetat och omvandlat den till sin sedvanliga monologstil är hårdheten nämligen kvar. Det är Sylvie som har ordet. Det är hon som har makten över sitt öde. Och hon har erövrat den genom sitt uppror. Långsamt klargörs minnen från ett sexuellt övergrepp. Klasskampen är också en könskamp. Och politikens språk är existentialismens.

Låter det fyrkantigt? Javisst. Som en tidsanpassad kombo av # metoo, popfilosofi och gula västarna. Men med Bouraouis litterära briljans — orden, flödet, förmågan att levandegöra — blir Sylvies vittnesmål ändå starkt. Hon kliver rakt ut ur samtidens sociala konflikter. Det känns helt sant.

För första gången på länge vill jag omedelbart läsa Bouraouis nästa roman. Vart ska hon ta vägen efter den här? Vad som helst kan hända.

Nina Bouraoui: Gisslan.

Översättning: Maria Björkman

Grate

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.