Jag blir åksjuk av denna roadtrip

(Expressen 21/7 2022). Det dröjer innan man förstår. Först verkar ”Eurotrash” vara en frätande komedi. Sedan utvecklas den till en melankolisk meditation över passerat liv. Men inget står egentligen klart innan den släcks ner, i en överrumplande slutscen.

                Man kan helt enkelt inte lita på Christian Kracht. Det gäller att vara misstänksam. Texten är hal. Den slirar omkring. Den skiftar stilart. Man lyckas aldrig förstå om romanens Kracht, en trött författare på flykt från sin överklassfamilj, i autofiktiv anda är identisk med den verkliga Kracht eller om han är ett slags montage. Historiska personer från den tyska högern skymtar förbi, men sanningshalten är suddig. Romanens inre liv verkar instabilt och opålitligt.

                Osäkerheten är schweizaren Krachts hemmaplan. I 25 år har hans romaner förbryllat och ibland provocerat den tyskspråkiga litterära offentligheten. Flera av dem finns på svenska, men har lagt sig under radarn. Han har ofta dragits till det främmande eller radikalt annorlunda, men i ”Eurotrash” är det Schweiz som gäller. Den är en hemkomst, till trakter som fyller honom med ovilja..

                Romanfiguren Christian Kracht irrar ett par dagar omkring mellan landets städer och alpdalar i baksätet på en taxi. Bredvid sitter hans 80-åriga mamma i solglasögon från Bulgari, och blandar vodka med tabletter för att skingra de inrullande mentala dimbankarna. Hon hukar över rullatorn när de ger sig ut på korta avstickare från taxin, alltid absurda och slumpmässiga, till ödsliga flygplatser eller på spaning efter vita fält av edelweiss. I en sladdrig plastkasse ligger 600 000 schweizerfranc som hon vill ge bort till dem hon möter, utan att någonsin lyckas. Ibland måste hennes stomipåse bytas.

                Jag klarar inte att skratta åt Krachts komedi. Den är för sorgkantad och trasig. I stället övermannas jag av ett stillsamt obehagsmys, som ibland lutar mot bilsjukt illamående. Det är som om de reser omkring i ett psykologiskt och historiskt mellanrum, längs en djup spricka där världen börjat glida isär.

                Eurotrash? Kanske i betydelsen en självtrashad borgerlighet som förlorat sitt existentiella allvar. Men jag skulle hellre välja eurokitsch. Romanen ligger inbäddad i en historieuppfattning urartad till minneskitsch: sadomasochistiska SS–officerare, pedofila våldtäkter och en ruttnande överklass. 

                Krachts europeiska komedi vinglar utan avsikt mot avgrunden.

                Under irrfärderna beklagar mamman sig över sitt förfelade liv, sin viljelösa tomhet och grälar sedan på sin son för att han bara skriver triviala romaner, långt under Knausgårds och Sebalds. Han försjunker i minnen: den avlidna pappan, överklasslivet på Rivieran, ledan, äcklet. Hon dricker ännu mer vodka. Taxichauffören får nya instruktioner. Avskedet närmar sig. Komedin är egentligen en tragedi.

Christian Kracht: Christian Kracht: Eurotrash.

Översättning: Anna Bengtsson.

Ersatz. 190 sidor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.