Lina Wolff har skrivit en galen b-filmsrulle

(Expressen, 9/8 2022). ”Djävulsgreppet” är ett drama i två akter med så olika stilarter att det behövs en längre paus mellan dem, för mental förberedelse. Den första är ett fastlåst kammarspel med tilltagande syrebrist. Den andra påminner om en skönt galen b-filmsrulle i technicolor. Båda lika tillvridna av patriarkal demoni, av en okontrollerat våldsam ondska.

Lina Wolff har med sina fem böcker byggt ett eget berättarrum på det svenska riksbiblioteket. Man går in på egen risk. Ingen blir oberörd. Wolff provocerar fram reaktioner från varje läsare: irritation, glädje, invändningar. Genombrottet kom 2016 när hon fick Augustpriset för ”De polyglotta älskarna”. Många blev överrumplade, till och med hennes eget förlag. Men priset var självklart. Hur många författare lyckas bygga sina egna rum med samma starka tillit till berättandets förtrollande makt? ”Djävulsgreppet” har ett trängre format, men är lika utmanande och händelserik som hennes tidigare romaner.

Man känner igen utgångsläget: en ung kvinna på flykt från Sverige till Sydeuropa. Hon har kapat alla band, är intelligent men rådlös. Hon hamnar i knipa. I ”Djävulsgreppet” isoleras hon i ett våldsamt destruktivt förhållande med en narcissistisk italiensk man. Men inget är entydigt. Situationen rymmer nämligen en längtan efter frigörelse och förvandling. De korta ögonblicken innan kvinnan förlorar kontrollen över mannens våld erfar hon förlåtelsens klara lätthet i ett slags frihetligt gryningstillstånd.

Däremot känner jag inte igen den språkliga stilen i romanens första del. Den är ny för Wolff, som att hon rör sig på främmande mark. Karg. Hårt bunden. En aning tillkämpad. Mannen och kvinnan saknar riktiga namn, historia, sammanhang. Författaren är som en observatör av ett avskärmat psykologiskt experiment, där hon iakttar deras djävulsgrepp genom mikroskop. Att läsa är som att vandra över sönderslaget förnuft. Det är obekvämt.

Men sedan exploderar berättelsen. Andra akten är skriven för obruten sträckläsning. Omvandlingen är effektfull. Det är som om den unga kvinnan passerar genom en dold dörr, in i en utflippad värld med verksamma demoner, järnburar för hjälplösa kvinnor, en blind och gåtfull äldre dam med hemlig kraft och tre blodtörstiga hämnare – för att nämna några av inslagen.

Lina Wolffs författarskap har nog blivit mer kontroversiellt än man kan tro. Får man verkligen släppa loss fantasin så hämningslöst? I synnerhet som det inte sker höglitterärt, utan med popkulturella referenser; mer Clint Eastwood och Modesty Blaise än Gabriel García Márquez. Det gällde i synnerhet hennes förra roman ”Köttets tid” som följde formatet plusmeny med extra allt. Den här gången får hon trovärdighetsproblem vid ett tillfälle. Annars klarar hon alla skruvade äventyrligheter galant. Egentligen är väl den fantasifulla oberäkneligheten en rätt realistisk spegel av den globalpolitiska instabiliteten – pandemi, klimatkris, hotande kärnvapenkrig.

Typiskt är att Wolff också har en intellektuell idégrund. Hennes författarskap är stenhårt feministiskt, men samtidigt illojalt med femismens skiftande dagordningar. Här finns ingen ideologisk bekräftelse att hämta hem. Hon befinner sig snarare i en uråldrighet: den långa könskampen i en patriarkal ordning, striden mellan köttet och intellektet, konflikterna mellan passionerna och lagen, längtan efter nåd.

Hon håller med andra ord på att bli både litterärt och politiskt störande. För otydlig för vissa, för gräll för andra. Det finns ett lustfyllt konfrontativt drag i hennes skrivande som fullföljs i ”Djävulsgreppet”. Hon bullrar befriande i riksbibliotekets annars så finstämda lågmäldhet.

I rubriken till en intervju skymtar jag att Lina Wolff levt i ett förhållande som möjligen påminner om det i ”Djävulsgreppet”. Jag kastar omedelbart tidningen. Jag vill inte veta. Jag vill i stället läsa romanen som litterär sanning, utan att den smetas ner av samtidens rop på privat äkthet. Jag vill kunna beundra hennes diktarförmåga och mod; njuta av fiktionens egen kraft.             

Poängen är ju att ”Djävulsgreppet” inte alls är privat. Den står tvärtom i förbindelse med den sociala verkligheten. Om huvudpersonen inte varit från Sverige och citerat Jung och Nietzsche, utan från Moldavien hade vi enkelt uppfattat romanen som en i grunden, under all extravaganza, realistisk skildring av en vilsen kvinnas öde under rådande samhällsvillkor: våld, inlåsning, möjlig sexslav, tidig död.

Lina Wolff: Djävulsgreppet.

Albert Bonniers förlag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.