(Expressen 15/8 2022). Valrörelsen har blivit en lavin av icke-återvinningsbara sopor. Visserligen har valkampanjer aldrig varit vackra och sällan särskilt upplysta, men årets har passerat gränsen för det värdiga. Är det här framtidens Sverige?

                När Liberalerna föreslog att barn ska testas i svensk språkuppfattning redan vid två års ålder och föräldrarna hotas med orosanmälan till socialtjänsten om de inte sätter dem i föris förstår alla att de egentligen bara talar om barn till invandrade. Irene Svenonius (M) vill dessutom att alla barn i utsatta stadsdelar – men bara där – ska tvångsundersökas för adhd.

                Integrationsminister Anders Ygeman har uttryckt förståelse, till och med viss sympati, för den danska ambitionen att i stor skala tvångsförflytta invånare med mörkare hudfärg. Och Sverigedemokraterna vill att staten målmedvetet ska övertala dem att ”återvandra”, ett slags deportationspolitik light.

                Varje dag kommer nya utspel som spekulerar i vita svenskars eventuella skräck för de landsmän som har mörkare hudfärg och lägre inkomst. De måste övervakas, registreras, testas, göras om. Samtidigt som Sverige försöker bearbeta gamla övergrepp, som tvångssteriliseringar, förföljelse av romer och tvångsförflyttningar av samer, verkar landet nu satt sig i rörelse mot besläktade åtgärder, men i annan form med andra motiveringar.

                Jag har skrivit om svensk politik och samhällsdebatt i trettio år, men den här gången framkallar alla utfrågningar och utspel bara sorg och vämjelse, till och med en oväntad rädsla. Jag misstänker att vi är många som undrar vad som hänt med politiken.

  Valrörelsen har försvunnit ut i ett motbjudande fantasilandskap av starka passioner och upphetsade opinioner, med återkommande spets mot de fattiga, de invandrade, de rasifierade, de utsatta. Ingen bryr sig längre om de kunskaper som tålmodigt presenteras i olika forskarrapporter. De globala sammanhangen är försvunna, Livets och samhällets komplexitet ignoreras. Allvaret saknas.

                Min lite oväntade rädsla kommer ur misstanken att jag kanske har helt fel. Tänk om den här valrörelsen i själva verket är ovanligt värderingsbaserad och pekar ut en långsiktig politisk viljeinriktning. Tänk om den nationalistiska och konservativa verklighetsflykten – lavinen av sopor – faktiskt är landets framtid.

                Påståendet att Sverige är ett mellanmjölkens landet lagom är en svårslagen osanning. Sverige har i stället präglats av upprepad radikalism. På 1950-talet sopade modernitetens och funktionalismens värderingar rent från invändningar. Sedan gick jämlikheten och välfärdspolitiken längre än i resten av Europa. Den nyliberala vågens privatiseringar och avregleringar blev extremt omfattande i just Sverige.

Ska Sverige återigen gå längre än andra länder, men nu längs den hårt konservativa och nationalistiska vindriktningen?  Det är möjligt att valrörelsens utbredda ointresse för alla människors lika värde klargör de politiska villkoren i Sverige de kommande trettio åren, oavsett vem som är statsminister.