(Sydsvenskan, 12/9 2022). I november 1942 föll regnen över kriget. Det var underkylt vid Stalingrads förorter och en varm ridå längs den farliga Kokodastigen på Nya Guinea. I Berlin medförde de en känsla av annalkande nederlag. En söndag när syskonen von Kardoff ställde in radion på de förbjudna nyhetssändningarna från BBC rapporterades att allierade styrkor landstigit i Nordafrika. Något höll på att förändras. I sin dagbok noterade Ursula von Kardoff att hon då förstod att hennes bröder, som var officerare, inte ”längre tror på seger”. Fantasin om tyskt herravälde tappade greppet.

De tyska pansardivisionerna drevs på flykten i El–Alamein, deras armé blev inringad i Stalingrad och de japanska framryckningarna hejdades. I slutet av månaden började japanska soldater begå kollektivt självmord i djunglerna. Deras kroppar åts upp av hungriga myror. November 1942 blev det långa krigets vändpunkt.

                I sin nya bok ”Onda nätters drömmar” skriver Peter Englund om denna enda månad. Trettio dagar, 550 sidor, ögonblicksbilder av 40 människors löpande upplevelser. Metoden är samma som i hans fem böcker om första världskriget, men med några viktiga skillnader. Då gestaltade han stillaståendets dödliga dramatik. I november 1942 var kriget i stället i oupphörlig rörelse. Englund beskriver läget som ”flytande”.

Den här gången skriver han också mindre strängt, ger situationer bredare inramningar men fortfarande i mänsklig ögonhöjd. Det är som att hela hans skrivande förlösts. Tidigare har gestaltningarna och beskrivningarna – de otaliga mikroscenerierna – varit en aning stela. Nu skriver han i svallande frihet. Som stilist är han framme. ”Onda nätters drömmar” gör honom till en av landets främsta författare, alla kategorier, alla tider.

                Peter Englund skriver ingen konventionell krigshistoria. Nej, han gör något helt annat. Men vad? Jag famlar efter rätt uttryck. Ritar han upp en psykosocial karta över kriget? Eller utforskar han en krigets antropologi? Men mina försök fäster inte på texten.

                Jag läser i stället ”Onda nätters drömmar” som en roman, men en där varje liten detalj har sanningskrav. Han verkar pröva ett slags litterärt historieskrivande utan någon bestämmande, och för det mesta förljugen, berättelselogik, där de existentiella och sociala gåtorna blir belysta i faktiska liv. Englund är inte en historiemagister, utan en författare som försiktigt undrar över krigets konkreta vardagliga villkor, och på så vis även över människans vilja till liv, frihet och möjliga ideal att tro på – som i romankonstens fiktiva verklighetsskildringar: dilemman utan givna svar.

                Men hans bok är inget epos. Den utspelas under kort tid, är utspridd över en global geografi och motarbetar sedvanlig dramaturgi. Att läsa är i stället som att långsamt (ibland plågsamt) sänkas ner i en nedsläckt klyfta. Längs de leriga sidorna blinkar hundratals situationer till: en soldat med svår inkontinens, en sexslav på bordell i Mandalay, en grupp italienare på jakt efter tillfällig frihet i öknen. Strimman med blå himmel långt där uppe vidgas en aning av krigets vändning. Men från det bottenlösa mörkret hörs gnisslet från godsvagnarna som bromsar in vid Treblinka. Längst ner slits de sammankladdade kropparna loss när lägrets trånga gaskammare öppnas. Vid en bänk står lägerfången Chil Rajchman och drar ut guldtänderna på de mördade, kropp efter kropp, dag efter dag. Där finns inget ljus. Det är människans lägsta punkt. Marianergraven.

                Mod är ett fenomen Peter Englund grubblar över. Vem är egentligen modig i ett krig? Feghet är enklare att identifiera. Men mod? Det verkar vara att trots förlamande skräck genomföra det uppdrag man blivit beordrad, alltså att underordna sig det militära maskineriet, trots att det ofta agerar irrationellt, ibland rent meningslöst. Men så enkelt kan det inte vara.

                I det civila samhället uppfattas ju mod ofta som motsatsen. I London framhärdade till exempel författaren Vera Brittain i sin radikala pacifism under hela kriget. November 1942 var inget undantag. Hennes förlag tackade nej till nya manus, vännerna började undvika henne. Hon hade uppenbart fel, men höll ändå fast vid sin övertygelse. Hennes mod stod i skarp kontrast till det mod utsattheten vid krigsfronterna ropade efter.

                I ett av bokens mest gripande avsnitt har den sovjetiska partisanen Nikolaj Obrijnba, ansedd som en vekling, någonstans på Belarus landsbygd fått i uppdrag att avrätta en ung kvinna. Det är natt. Regnen har övergått i snöfall. Han tvingar ut henne för ett nackskott. Inne sover hennes två barn. Är detta verkligen rätt? De börjar prata. Anklagelsen om förräderi verkade inte hålla. Verkligheten var mer komplicerad. Obrijnba beslutar att vägra lyda order. Vi betraktar honom nu som inte bara modig utan även hoppingivande, ett flämtande ljus i den täta granskogen, men för hans kamrater framstod hans ordervägran förmodligen som blöt feghet.

Peter Englund lyckas mirakulöst fånga denna krigets flytande osäkerhet, där de inövade svaren om människan, samhället och moralen kollapsar.

Peter Englund: Onda nätters drömmar.

Natur och kultur.