(Expressen,13/9 2022).Jag hade feber när jag började läsa. Det var ett passande tillstånd. Jag kunde enkelt sjunka ner i texten och övermannas av mardrömmarna.

                ”Oceanen” är en roman om Jean–Jacques Rousseau där han är plågad av sin kropp, omvärldens hat och skammen att ha lämnat bort tre barn till adoption. Steve Sem–Sandberg fångar upp honom när allt är som mörkast. Han gör det varsamt. Helt solidarisk med den av många fortfarande avskydda författaren. Den frånstötande bittra surgubbe som framträdde i hans egna ”Den ensamme vandrarens drömmerier” behandlas med mildhet. Tillståndet förklaras. ”Oceanen” är en studie i hur en förföljd författare bryts ner.

                Sem-Sanberg koncentrerar sig på tiden efter att Rousseau tvingats fly från Paris, tillsammans med sin hushållerska Thérèse som i praktiken också var hans fru, även om han inte ville gifta sig med henne. Hans bok ”Émile” bränns. Polisen jagar honom. Intoleranta präster har blivit kränkta. De båda angrips av en stenkastande mobb. Men under några höstveckor 1765 får de tillfälligt andrum på en liten ö, i väntan på nästa utvisningsbesked. Man kan inte läsa utan att tänka på Salman Rushdie.

                Men det är inte bara detta som plågar honom. Han har dessutom svåra problem att pissa. Han försöker pressa in trubbiga kateter i urinröret, och svimmar nästan av smärtan, i bästa fall kommer en svag rännil av blod, var och urin. På nätterna drömmer han om hur blåsan flödar fritt i den eka han använder för att samla växter runt öns stränder, hur den fylls av varm urin som han befriad kan sjunka ned i. Rummet han sedan vaknar i är belamrat av insamlade växtdelar på tork för att undersökas. De omsluter honom som en kvävande ridå. Odören av förruttnelse – både hans egen och växternas – omger honom utan uppehåll. Lyckan finns bara i korta ögonblick av självförglömmelse.

                Och ändå: inifrån detta lidande kommer texterna, ”dessa sagolika rum”, som mirakel av ljus. ”Världen är en knuten hand som blott genom människans ord kan fås att öppna sig,” skriver Sem–Sandberg. Romanen utvecklas till en om skrivandets möjliga frihet, längtan efter romantisk kärlek och de sällsynta ögonblicken av inre frihet. Det mesta utmynnar i plågsam förnedring.

                Steve Sem–Sandberg har en enastående förmåga att framkalla den tryckande känslan att vara inlåst av fientliga omständigheter och egna tillkortakommanden. Mötet mellan honom och Rousseau är kärleksfullt, som mellan två nära vänner.

                Men romanen har också några flacka avsnitt där den kompromissar med trista pedagogiska önskemål om biografisk fullständighet. Man behöver inte alltid ha den kompletta bilden i en roman.

                Jag älskar att läsa Rousseau. Hans böcker är så mättade av sin samtids olika uppbrott. Det finns många Rousseau i varje bok. Och Sem–Sandbergs oväntade tolkning av honom som mystiker adderar ännu en Rousseau. Här uppfattas nänligen friheten som ögonblicket när det inre medvetandet smälter samman med den yttre världen. Förlösningen från lidandet. Tidens slut. Oceanen.

                Mer välbekant, men starkt gestaltat, är hur Rousseau präglades av sin klassresa till salongerna. Han kunde aldrig frigöra sig från att vara insläppt på nåder, den fumliga med mörk hy, främlingen. Vad han än gjorde blev det fel. Hans status som författare och filosof var villkorad.

                Friheten fanns bara i självförglömmelsen: under långa skogspromenader, i det äntligen fritt flödande pisset eller i de uppslukande försöken att förstå världen genom att beskriva den.

Medan jag läste ”Oceanen” steg min feber. Efteråt däckade jag i sängen med motstridiga känslor av dysterhet och lätthet.

Steve Sem–Sandberg: Oceanen.

Albert Bonniers förlag.