(Författaren, nr 3/2022). Litteraturen finns överallt. Den filmatiseras, dramatiseras och blir inläst. En del lyssnar flera timmar varje dag, som om romaner vore spellistor på Spotify, andra somnar med dem i öronsnäckorna. På närmaste välgörenhetsdrivna loppmarknad kan man köpa en kasse klassiker för några hundralappar. I bokskåpen vid min pendeltågsstation är de gratis i ett slags cirkulär bokekonomi. Har vi någonsin varit så omgivna av litteratur?

                Men det tilltagande överflödet verkar samtidigt ha urholkat litteraturens tillmätta värde. Kulturpolitiken betraktar den allt oftare mest som ett verktyg för olika läsfrämjande insatser. Folkbibliotek och bokhandlare har lagts ner utan att det uppmärksammats ordentligt. De flesta partier nämner varken litteraturen som konstform eller författarnas och översättarnas villkor i sina kulturpolitiska program. Det är som om litteraturen tappats bort, trots att den finns överallt.

                För att ändra situationen började vi i Författarförbundets styrelse använda begreppet litteraturpolitik. Vi framhöll det i debattartiklar, samtal och seminarier. Vi bestämde till och med att skriva ett särskilt litteraturpolitiskt program. Begreppet behövde hamras in. Alla författare vet att ordval har betydelse för hur man uppfattar verkligheten. Med hjälp av ordet litteraturpolitik kändes det enklare att uppmärksamma det litterära ekosystemets skörhet och akuta renoveringsbehov. Det fungerade. Mycket snart började även andra använda begreppet. Det verkade fylla ett behov att förstå sammanhangen lite bättre. I våras arrangerade till exempel Bokmässan en hel konferens om just litteraturpolitik, det vill säga om bokens betydelse och villkor. Det är möjligt att Författarförbundet på så vis, med Lars Gustafssons klassiska ord från 1980, lyckades erövra ”problemformuleringsprivilegiet” genom att ge gamla frågor en delvis ny språklig inramning.

                Begreppet litteraturpolitik kan helt enkelt ge litteraturens villkor en mer påträngande närvaro i samhällsdebatten. Men det kan också – och det är nog ännu viktigare – hjälpa till att uppmärksamma bokens betydelse för det öppna samhället, genom att infoga den i ett samhällsfilosofiskt sammanhang.

                Under den moderna epoken – sedan upplysningen och den franska revolutionen – har litteraturen haft en särställning. Med hjälp av romaner, poesi, dramatik, sakprosa, vetenskapliga texter, pamfletter och manifest har samhället definierat sig självt; identifierat sina olika gränser för både det existerande och det möjliga. Samhället och litteraturen har varit som två lika stora och sammanpressade kroppar; de har växt och krympt med varandra i en oskiljaktig ömsesidighet.

                Biblioteken har blivit ett polyfont fundament för demokratin. Där har erfarenheter, drömmar, katastrofala misstag och existentiella gåtor lagrats. De moderna samhällena kan inte förstå sig själva utan det litterära arvet, utan det fortsatta och pågående skrivandet. I ett samhälle utan bibliotek blir människorna som lallande småbarn i en sandlåda: hjälplösa och stillasittande.

                Samhällsfilosofer som Jürgen Habermas har länga påpekat att de offentliga samtalen – den öppna och jämlika meningsbildningen – är en förutsättning för modern demokrati. Politiken och samhället behöver genomsyras av ett ”kommunikativt handlande”. Skrivandet och samtalen, alla dessa berg av böcker, gör samhällets självreflektion och därmed självbestämmande möjliga. Även att gå omkring i köket och prata för sig själv är en demokratisk handling i det lilla, hävdade Hannah Arendt. Att kommunicera med sig själv, att pröva språket, leder ut mot större sammanhang, mot en gemensam värderingsbearbetning.

                Det är ingen tillfällighet att det var just litteraturen som de tidiga demokratiska folkrörelserna samlade sig kring i olika studiecirklar eller att de fritänkande kristna rörelserna samtidigt kallade sig ”läsare”. Socialisten Fabian Månsson beskrev på ett rörande vis i romanen ”Rättfärdiggörelse genom tron” (1917) hur fattiga fiskare i Blekinge förkastade prästernas nedhållande regelsystem och i stället började läsa sina biblar på egen hand. Då var böcker en bristvara. Nu finns de överallt. Men de fyller fortfarande ungefär samma funktion: de hjälper oss att förstå vilka vi kan vara och kanske också vill vara, de pekar ut olika möjliga rörelseriktningar för både det gemensamma och det enskilda livet – för samhället.

                När man säger litteraturpolitik fångar man enklare in de här historiska och samhällsfilosofiska sammanhangen. Det litterära ekosystemet förvandlas till ett väldigt klangrum. Man förstår att de till synes små revorna i systemet, som till exempel nedläggningarna av biblioteksfilialer och bristen på fungerande skolbibliotek, har djupgående konsekvenser för samhället som sådant, för vår rätt bräckliga förmåga att leva tillsammans under ömsesidig dialog, förståelse och förändring; att litteraturen är viktigare än vi vardagligt förstår.

                Litteraturen, alla dessa strömmar av texter, är beroende av fungerande förmedlare: kritiker, bibliotekarier, bokhandlare och lärare. Utan dem fragmenteras och förtunnas offentligheten. Men när hela detta ekosystem fungerar sätts litteraturen i rörelse, den blir meningsskapande, framkallar värderingar, prövar normer och uppenbarar sammanhang. Staten ska inte bestämma vilka böcker som är viktigast att läsa. Men den bör skapa förutsättningar så att ett fungerande myller av röster på egen hand kan sortera fram det bästa och skapa litterära värderingskriterier. Det är ju själva poängen i tanken om kommunikativt handlande – ja, även med det konstnärliga skapandet som sådant.

                Litteraturpolitikens avsikt ska vara att göra bokens värde uppenbart, för alla.