(Sydsvenskan, 14/9 2022). Alla behöver läsa Nicolas Lunabbas ”Blir du ledsen om jag dör?”. Alla. I synnerhet efter en valrörelse där man pratat på autopilot om unga män som skjuter skarpt i fattiga stadsdelar. I hans bok blir nämligen allt äntligen på riktigt. Den sociala verkligheten väller in. Vilken lättnad. Plötsligt står pojkarna där med ett uppnosigt leende, något år innan deras ögon kanske svartnat av våldet och de tagit på sig den första skottsäkra västen.

 För att förstå skjutningarna måsta man undersöka barnens villkor: fattigdomen, den vita rasismens knäckande tryck, ljudet inifrån en skola som slutat fungera. Det borde vara självklart, Men en helvetesmaskin av skräck och hat verkar stå i vägen.

                Lunabba har länge jobbat som ett slags fältassistent för en organisation, Helamalmö, som söker upp de mest utsatta barnen i Malmö, de som lockas av gängens belöningar. Han verkar respekterad, även beundrad, i de flesta sammanhang. Men det är inte själva arbetet han nu skriver om, även om det skymtar. Nej, boken är ett personligt laddat försök att förstå situationen.

                I ett tidigt avsnitt nämner han Harry Martinson som exempel på hur fattigdomens skam aldrig retirerar, utan återkommer som självhat och självskadebeteende. Man blir aldrig fri. Han känner igen det från sitt eget liv. Och hos de barn han arbetar med. Den historiska tråd från ”Nässlorna blomma” fram till 2020-talets Malmö som han identifierar är starkare än de flesta vill medge.

                För några år sedan träffade han Elijah, en bland många pojkar i farozonen. De hade saker gemensamt: basketspel, liknande uppväxtvillkor och inre trasigheter. Elijah flyttade in i hans lägenhet. Nicolas utvecklade en föräldraroll. Men han är förbryllad. Hur kunde det bli så här?

                Boken utvecklas till en dialog mellan dem, men hela tiden på Nicolas villkor. Det är inte bara Elijah som är hjälpsökande. Nicolas behöver bekräftelse för att bli levande. Elijah behöver skydd för att överleva. Deras förhållande blir solidariskt. Lunabba beskriver en dubbel och skör bildningsresa i Malcolm X:s, Harry Martinsons och basketkorgens skuggor.

                Man blir lyckligt engagerad av den finmaskiga skildringen. Men den är också ett vittnesmål skrivet i förtvivlan. Och en välartikulerad anklagelse mot Malmö, Sverige och det politiska tillståndet.

                Lunabba visar hur rasismen urholkar själen hos de fattiga med mörk hudfärg. Pojkarna vid Möllevångstorget skämtar (inte särskilt) ironiskt om vem av dem som är mest hatad. De enas om att det är Elijah. Han är ju både svart och muslim. Han förkroppsligar det vita Sveriges mardrömmar.

                På en handfull sidor i början av boken skissar Lunabba på skjutningarnas sociala psykologi: ”De här ungarna äger ingenting. De är desorienterade och defensiva, pendlar mellan att förakta sig själva och att framtvinga känslor av övermod.” De rör sig hypersnabbt mellan längtan efter hundraprocentig lojalitet från sina kamrater, till att vara livrädda för att samma kamrater ska riva ner den bräckliga status de tillkämpat sig med skenbar styrka och rent våld.

 Inte ens hundra Nicolas Lunabba i Malmö kan undanröja fattigdomens explosivitet. Det kan bara en större rättvisereformering av samhället. Om Harry Martinsons generation lyckades kan det säkert göras igen, på nytt sätt.

                 Elijah lyckades bärga en biljett till basketspel vid en amerikansk skola. En av hans bästa vänner spärrades samtidigt in efter ett ohyggligt mord. Rollerna kunde varit ombytta. Det är inte människorna som skrämmer, utan fattigdomen och förtrycket — även i Sverige. ”Blir du ledsen om jag dör?” står fint bredvid Alexandra Pascalidous ”Mammorna”.

Nicolas Lunabba: Blir du ledsen om jag dör?”

Natur & kultur.