Låt topparna lysa i mörkret

(Expressen, 17/9 2022). Efter lite letande hittar jag en upptrampad öppning genom den kompakta växtligheten. De meterhöga torra och vissna blommorna rasslar i den heta augustivinden. Slånbären påminner om halvmogna svarta oliver. Stigen slingrar sig uppåt längs branten. Stadens buller försvinner nedanför mig. Över några renfanor fladdrar en svärm blåvingar. Jag har inte sett sådana på årtionden; så skimrande sköra.

Jag är på väg upp för Högdalstoppen, mot Stockholms högsta punkt. Det är som en expedition rakt in i det förtrollade och vilda. Men det här är inget naturligt berg, utan ett slags konstverk i ett parklandskap av flera höga kullar som började  uppföras runt 1960. Den jag klättrar upp för är dessutom en topp i ett större system av toppar utspridda över Stockholm. De tillhör stadens mest unika offentliga konstverk.

Om Hötorgsskraporna var den nya citykärnans fem trumpetstötar så var de sex topparna de mäktiga kontrabasarna som underströk de nya förorternas status.

Men ändå är de bortglömda av de flesta. De tillmäts inget egentligt värde. Under årtionden har de betraktats som ett slags skamfläckar.

Under sensommaren har jag klättrat upp för alla sex topparna, de i Vårberg, Johannelund, Hagaparken, på Järvafältet och den som kallas Hammarbybacken. Vildast är den stora i Högdalen. Det har varit ett minne för livet. Vilka platser. De finns visserligen inte utmärkta på kartor. Det saknas, med undantag för den i Vårberg, skyltar hur man kommer upp. Men de utstrålar en svårdefinierad magi, en tyngd, laddad av historia och skönhet. De ligger där, alldeles tysta som ännu icke erkända konstverk.

Från Högdalstoppen ser man staden på ett nytt vis. Den decentreras. Innerstadens kyrktorn blir ganska småttiga. Storstockholm framstår i stället som ett landskap av förortstorg, höghusklungor och vidsträckta villakvarter nedsänkta i ett hav av trädkronor. Upplevelsen är i någon mening postkolonial: man vänder den geografiska maktordningen upp och ner.

Längs toppens ena sida vilar resterna av den gamla slalombacken, nu övervuxen av fläderbuskar. Elbelysningen hänger kvar. Av en tillfällighet hittar jag en märklig träbrygga som hänger ut över branten. Vad kan den ha varit för något? Jag känner mig som en arkeolog på spaning efter modernitetens rester, förknippade med ett mått av melankoli. Minnena. Förfallet. Tidens gång. I sin fotobok ”Monumentet” (2018) har Ulf Lundin fångat stämningen i spröda bilder av träd, snår, snö. I en text skriver han att toppen är ”ett gigantiskt monument över den kollapsade idén om ett folkhem”.

Från början var de en lösning på ett svårt problem. Var skulle man göra av alla rivningsmassor när man rev för den nya stadskärnan, sprängde fram tunnelbanan och byggde de nya förorterna?

                Det är möjligt att Stockholms uppfinningsrika stadsträdgårdsmästare Holger Blom fick idén om topparna från USA. Där fanns några tidiga exempel på landskapskonst i parkmiljö. Konstnärer som arbetade med jord och sten i själva landskapet skulle senare få stor uppmärksamhet. Topparna framstår som pionjärverk för det Blom då kallade jordskulpturer. Han var egentligen arkitekt och hade av en tillfällighet lärt känna Le Corbusier i Paris 1930, några år senare ritat den klassiska svampen vid Stureplan och 1939 blivit stadsträdgårdsmästare. Han var kvar på sitt jobb i trettiotvå år. Få har betytt så mycket för det moderna Stockholms karaktär som han.

                I Brita Åsbrinks tio år gamla biografi porträtteras en man på ständigt reformistiskt språng: parkerna skulle tillhöra folket och i synnerhet barnen. Men topparna nämns bara helt kort, i förbigående. Det är typiskt. Deras konstnärliga värde har utraderats. I stället har de beskrivits som störande ”avfallstippar” och ”deponier”.

                I själva verket var topparna noggrant konstruerade av en grupp ingenjörer och arkitekter runt Holger Blom. De modellerades först fram i en ateljé, där varje topp fick sin karaktär och skulpturala form, som sedan förverkligades på plats. Det var ett megaprojekt. Vårbergstoppen rymmer till exempel 2,3 miljoner kubikmeter rivningsbråte, sprängsten och jord. Den enda som misslyckades var Granholmstoppen, på Järvafältet nära Tensta, som delvis rasade och bildade ett oavsiktligt böljande landskap där en del av själva toppen är kvar och resten blivit bana för frisbeegolf.

                Vårbergstoppen och Johannelundstoppen är de enda som renoverats och blivit de parker som Blom drömde om. Där ser man den skulpturala formen. På Vårbergstoppen finns bland annat en stor amfiteater, som ett utgrävt hålrum. Johannelundstoppen har en mer sakral utforming med lindar på parad runt en nersänkning som liknar kratern till en tilltäppt vulkan. På båda topparna är utsikten enastående. Man kan se de flesta topparna skympa i fjärran. De hänger samman.

För tolv år sedan avslutade jag min bok om förorternas idéhistoria, ”Där jag kommer från”, på Högdalstoppen. Då kände jag suget från innanmätet. Det har inte försvunnit när jag nu är tillbaka. Vad är det som döljer sig därnere i rivningsmassorna efter försvunna kvarter? I boken fantiserade jag om kakelugnar, förmultnade tapeter och gamla boksamlingar: ”[Innanmätet] inkapslar förgångenhet. Det gömmer försvunna generationers drömmar, sånger, minnen”.

                I Lars Raattamaas labyrintiska roman ”Som människor” (2021) spelar de sex topparna en viktig roll. Huvudpersonen Julia cyklar i grått regn mellan dem. Vid Högdalstoppen hittar hon en port som leder henne genom en rad övergivna salar, ”rum bakom rum”, in i toppens inre. Den verkar dölja en anläggning från det kalla krigets atombombshot, eller kanske ett restlager med gamla datorer från ”en förlorad övervakningsstat”. Även det en bild av inkapslad historia.

Hagatoppen ligger vid Hagaparkens norra entré, nära motorvägen. Även den vackert skulpterad, men aggressivt vanvårdad. På infotavlorna om nationalstadsparken nämns den inte. Varför detta hat?

Det är knappt jag klarar att klättra upp för branten. Här har regnvatten eroderat fram byggnadsrester: stora flisor från tegelstenar, ett sönderbrutet avloppsrör. Även här planerade man för en slalombacke. Nu är allt igenväxt, vintrarna varmare och den vidsträckta utsikten saboterad av en tät ridå med träd. På toppen hittar jag en gravsten som delvis förklarar föraktet. ”Till minne av Klara 1600 – 1960”. Stenen restes 2005 av Stockholmspartiet.

                Topparna blev symboler för en stadsutveckling många länge avskydde: rivningen av Klarakvarteren, cityomvandlingen och de nya förorterna – moderniteten, funktionalismen och ambitionerna att bygga en stad för den demokratiska människan. När bakslaget kom, med början 1968, var det Holger Bloms toppar som fick ta smällen. De var inte konst, de var vanärade gravhögar. De blev oberörbara.

                Nu har det gått ungefär sextio år sedan topparna skapades. Storstockholm har utvecklats till ett utsträckt stadslandskap som hålls samman av bilvägar, spårtrafik – och en matta av träd. Stockholmspartiet har försvunnit, topparna står kvar. De var före sin tid, men befinner sig nu i samklang med den växande storstaden.

På baksidan – den mot innerstan – är Hammarbytoppen fortfarande en populär skidbacke. Men för maximal effekt bör man närma sig den från Hammarbyhöjdens t-banestation, följa den vackra Finn Malmgrens väg tills den tar slut, fortsätta ner i ravinen till koloniområdet. Där syns plötsligt Hammarbytoppen som en mäktig grön vägg, som ett skotskt berg mitt i staden.

                Vid toppens fot finns också en av portarna till Nackareservatet. Holger Blom försökte skapa ett nätverk av gröna stråk ända in i den gamla stenstaden. Man skulle kunna gå under träd från Hötorget och hit. Parkerna skulle helst vara bevarad natur eller skapas som imiterad ”naturlig” natur. Han ville inte anlägga avgränsade parkenklaver, utan i stället vända på hela perspektivet och skapa en ”stad i park”. Det var en strid: ”kampen mot stenstaden”, skrev han. Parkprogrammet kallades Stockholmsskolan och blev världsberömt. Nedanför Hammarbytoppen står man mitt i hans drömda gröna stad.

                I dag förkastas Bloms ideal av stadsplaneringens makthavare. I den gällande förtätningsdoktrinen beskrivs hans grönområden som onyttiga och hindrande barriärer. Självsäkert upprepar man att den tätast bebyggda och minst gröna staden är den mest klimatvänliga, trots att forskarna verkar oense om hur det förhåller sig. Men Holger Bloms gröna stad är definitivt den som bäst skyddar mot klimatförändringarnas konsekvenser – de som redan är här. Träden sänker temperaturen under värmeböljor. Skogsbackarna absorberar skyfallen och hindrar översvämningar. Den bevarade naturen rymmer djurliv som kanske kan bromsa artdöden. Stad i park är inte en förlegad ambition.

                Mot slutet blir Raattamaas roman mer hallucinatorisk. Uppdraget blir att hitta urnan med Holger Bloms aska och sedan sprida den till folket. Under Högdalstoppen bakas askan in i hundra muffins. Dessa ”muffinsgravar” sprids sedan i affärernas muffinskorgar. Mission accomplished.

På golvet i mitt arbetsrum vecklar jag ut en stor papperskarta över Stockholm. Katten lägger sig omedelbart mitt på den. Han gillar prasslet av papper. Jag lyckas ändå ringa in de sex topparna med röd penna. Alla ligger nära gränserna mellan Stockholms kommun och andra kommuner i Storstockholm. De bildar en vid cirkel. De ringar in en kommun, innesluten i ett större stadslandskap.

                Först och främst måste topparna restaureras som parker och landskapskonst, göras tillgängliga, med de i Vårberg och Johannelund som vägledande exempel. Renoveringen av Vårbergstoppen är ju en triumf för modern parkarkitektur i Holger Bloms anda. Men borde man inte kunna göra något mer, förstärka topparnas spektakulära karaktär, understryka att de saknar internationell motsvarighet?

                Mitt förslag är enkelt. Placera en hög ljuspelare i lämpligt material på varje topp. Låt dem sedan lysa i samma skiftande färger som Edvin Öhrströms glaspelare vid Segels torg. Topparna skulle då bli synliga från olika högt belägna platser: hus, berg, broar. Tillsammans skulle de på ett uppseendeväckande vis binda samman staden. Det borde gå med modern belysningsteknik.

                Såren efter en gammal konflikt om rivningar och stadsutveckling skulle på så vis förvandlas till en lysande cirkel i rött, blått eller gult – lika unik som själva topparna. Jag tror Holger Blom skulle ha gillat förslaget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.