(Expressen, 21/9 2022). Man måste dra en tydlig linje mot partier och rörelser som saknar demokratisk trovärdighet. Det spelar ingen roll hur starkt stöd de får bland befolkningen. Inte heller om man riskerar att framstå som ”förlorare”. Linjen behöver ändå vara kompromissfri: inget samarbete, inga förmildrande omdömen.

                Jag har svårt att förstå vad kritikern och litteraturvetaren Sven Anders Johansson egentligen vill med sina kverulantiska utfall i Aftonbladet dagarna efter valet (16/9 och 20/9). Han riktar sin kritik mot oss som envist, år efter år, påpekat att Sverigedemokraterna är ett parti som vilar på rasfilosofisk grund, saknar demokratisk trovärdighet och fortfarande upprepar samma värderingar som när de bildades. Naturligtvis har det skrivits en hel del självgoda plattityder. Ibland har vi kanske slängt ur oss epitet som varit en aning olämpliga. Den stora uppgiften att förstå varför just svenskar dras till ett parti med nazistisk historia återstår.

                Men Sven Anders Johansson undersöker inte våra beskrivningar av SD. Han kunde till exempel riktat sakkritik mot David Baas övertygande bok ”Segra eller dö” från i våras. Men inte. Han verkar mest irriterad över att argumenten upprepas, inte om de är sanna eller falska. Kulturskribenter borde i stället ägna sig åt självkritisk granskning, för att upptäcka fascisten i var och ens inre, menar han.

                Man borde kanske strunta i hans artiklar. Men det finns något oroande i dem: en antydd anpassning till den segrande tidsandan och ett ifrågasättande av den skarpa gränslinjen mot ”demokratins lönnmördare” för att använda statsvetarna Steven Levitskys och Daniel Ziblatts beteckning på den nya radikala högern.

I sin andra artikel tycks han mena att alla partier är rasistiska, att hela EU är rasistiskt och att även han själv rymmer en fascist. Allt detta är naturligtvis intressant att diskutera. Jag tror att de flesta av oss som gripits av ”SD-hat” (hans ordval) också kritiserat hur EU:s granspolitik förvandlat Medelhavet till ett dödens hav, krävt ett slut på deporteringarna av papperslösa och uppmärksammat rasdiskrimineringens realiteter.

                Men det finns en viktig skillnad. Moderaterna och Socialdemokraterna är demokratiskt trovärdiga. Påståendet att alla är samma kålsupare upplöser denna livsviktiga gränslinje.

                Det finns en olycklig tradition bland intellektuella och författare att delvis sudda ut den linjen, trots att de själva varit övertygade demokrater. I sin bok ”Väckarklocka” från 1941 svajade till exempel Elin Wägner om den avgörande skillnaden mellan andra världskrigets stridande parter. Hon beskrev dem visserligen som motpoler men inom  ”samma system”. 1948 var det poeten och kulturskribenten Karl Vennberg som, mer målmedvetet, försökte sudda ut linjen mellan demokratierna och det Sovjetkommunistiska systemet – båda var ju egentligen ett slags diktaturer, statens eller kapitalets, menade han. Det finns säkert senare exempel på samma vacklande synsätt.

                Jag kanske läser Sven Anders Johansson orättvist och överdrivet kategoriskt. Jag är säkert påverkad av valresultatets bakslag. Han är ju ingen Karl Vennberg. Men jag tycker mig ändå känna igen det intellektuella vacklandet när demokratins fiender får vind i seglen. Antagligen anser han att även den här texten är ett exempel på självupptagen godhetsbekräftelse (hans ordval). I sin provocerande läsvärda bok ”Det cyniska tillståndet” undrade han om det bästa sättet att bemöta demokratins fiender kanske är att sova, som ”ett stumt hopp om något annat” och en ”avog passivitet”. Sorry, jag tror det är fel svar. I stället kommer jag fortsätta skriva ”influencerkrönikor” (hans ordval) om SD, människorätten och demokratin. Ord är inte meningslösa.