(Expressen, 15/12 2022). Berättaren är en fattig gammal marockansk kvinna. Malika. Hon är lika omedgörlig som hård ek, och hennes hänsynslösa vilja till ett bättre liv blir till ett fängelse.

                I en kommentar skriver författaren Abdellah Taïa att Malikas röst är hans egen mors. Men omvandlad till romankonst. Hennes röst är egentligen Taïas. Och hennes plågsamma brottningar med fattigdomens alla olyckor är egentligen Taïas föreställningar om dem. Det är knappast ett försonande modersporträtt, utan är laddat av både beundran, vrede och kanske även rädsla. Hennes ljus gav brännsår.

                ”Leva i ditt ljus” är en proletärroman i den efterkoloniala epoken. Malikas resa från landsbygdens konservativa fattigdom, under en tid som hemlös tiggare på en kyrkogård, till ett hus i huvudstadens hårda fattigkvarter känns igen. Den glöder av rå skönhet: sårskorporna och förhårdnaderna som framhäver hennes stolthet och döljer hennes kärlek.  

                Abdellah Taïas författarskap började att i autofiktiv anda beskriva hans egen resa, från att ha varit ”bögen” i Marocko till att bli ”araben” i Frankrike. Sedan har romanerna blivit allt mer sammansatta och intressanta, alltid skrivna genom en ensam berättares ofta febriga monologer. I den förra ”Det långsamma livet” irrade en ung man, som påminde om Knut Hamsuns huvudperson i ”Svält”, omkring i ett Paris på väg att rämna efter terrordåden 2015. Med romanen om Malika tar han nu ytterligare ett steg in i den svåra föreningen av enkelhet och komplexitet.

                Man kan se paralleller till Édouard Louis författarskap. De båda verkar dessutom känna varandra. Men Taïa får inte i närheten samma uppmärksamhet. Det är anmärkningsvärt. Hans författarskap framstår just nu som mer oförutsägbart, obekvämt och med vidare utvecklingsmöjligheter. Är det så att kulturjournalistiken, i den nya tidens anda, tappat intresset för den invandrade arabiska bögens främlingskap?

                ”Leva i ditt ljus” har tre akter. Först drabbas Malika av traditionens hänsynslöshet, efter avkoloniseringen hamnar hon i en ödesmättad strid med en mjölkvit fransk kvinna och avslutningsvis har Marocko förvandlats till en korrektionsanstalt med inlåst frihetsvilja. Stegvis förvandlas hennes röst från ett hackigt mummel till ett självmedvetet flöde där även andras röster införlivas. Klass, kön, sexualitet och hudfärger korsas med den taggiga smidighet som ofta präglat Taïas skrivande.

                Romanen utmynnar i Malikas trotsiga rop på respekt, i en triumf för allt nederlagsdömt motstånd: ”Jag är den jag är. Malika. Jag finns. Jag andas. Jag äter. Jag tänker. Jag skapar.” Rösten från alla de fördömda som vägrar vika ner sig, som vägrar be om förlåtelse. Deras ljus är hårt.

Abdellah Taïa:

Leva i ditt ljus

Översättning: Maria Bodner Gröön.

Elisabeth Grate bokförlag