Så lade första världskrigets skyttegravar grunden till dagens EU

(Liberal debatt, 6/2022). Alla har hört att Europatanken föddes efter andra världskriget. Det var erfarenheterna av nazismens barbari och sedan den nya järnridån mellan Öst och Väst som ledde fram till ett revolutionerande vägval i riktning mot en politisk förening och bort från nationalistisk revanschism.

                I någon mening är berättelsen naturligtvis sann. Men den är samtidigt ohistorisk. Den moderna Europatankens år noll var inte alls 1945, utan 1918.

Dödandet längs det första världskriget stillastående frontlinjer innebar en chockerande meningsförlust. Kriget saknade hållbar förklaring.  Den moderna Europatanken kom som ett rop inifrån detta tomrum, både som en möjlig målsättning och en inflytelserik rörelse. Men det är som om 1920-talets politiska uppfinningsrikedom och optimism nästan helt raderats ur vårt historiemedvetande. En viktig del av Europatankens historia har på så vis fallit bort.

                Freden i november1918 och det följande Versaillesfördraget innebar genomgripande förändringar för Europa. Man kan säga att det var då Europa blir ”modernt”.

                • Demokratin och den allmänna rösträtten fick sitt genombrott. Under en kort tid dominerades Europa av konstitutionella demokratier. Det var ett historiskt unikt ögonblick, innan olika radikalkonservativa krafter lyckades slå tillbaka i land efter land.

                • Nationalismen fick sitt genombrott. För första gången drogs, under förhandlingarna i Versailles, nya gränder efter föreställningar om folkgemenskaper, med ambitionen att varje folk skulle ha ett eget land. I Alsace och Lorraine genomfördes till exempel den första modernt genomförda etniska rensningen när de franska myndigheterna med hjälp av folkräkningar och system för etniska kategoriseringar deporterade 120 000 tyskspråkiga. Efter 1918 blev nationalstaten en bestämmande norm för hur länder skulle organiseras och hållas samman.

                • För första gången bildades också ett överstatligt maktorgan med viss beslutanderätt över medlemsländerna. Nationernas Förbund blev i praktiken rätt obetydligt, men var ändå ett principiellt genombrott för regeln att konflikter ska lösas genom förhandlingar i stället för krig.

                Under 1920-talet experimenterade man helt enkelt fram viktiga delar av de förhållanden som vi i dag tar för givna. Det som hände efter andra världskriget var att man återupptog det avbrutna arbetet.

                Jag visste inte mycket om mellankrigsårens dynamik innan jag började arbeta med en bok om Elin Wägner, och i synnerhet hennes språng från att ha varit framgångsrik författare och journalist till att bli en intellektuell, genom resor i Europa på just 1920-talet: ”Europa, ständigt detta Europa – Elin Wägners förlorade kärlek” (2020). Hon tillhörde de första svenska skribenterna som förstod Europafrågan.

                När hon sommaren 1924 kom hon hem efter en sådan resa fanns den bok som innebar Europatankens första stora genombrott i hennes väska: Richard Nikolaus Coudenhove Kalergis ”Paneuropa”. Hon introducerade den entusiastiskt i den feministiska veckotidningen Tidevarvet, där hon precis blivit chefredaktör.

                Det var en berusande pamflett med stora ambitioner. Coudenhove Kalergi skissade upp hur ett förenat Europa kunde både ordnas och förverkligas. Om Europas länder vidhöll den nationalistiska konkurrensen och revanschismen skulle hela kontinenten förvandlas till en geopolitisk dvärg, menade han. Men det måste ha varit något mer än denna varning som slog an. Något djupare. Han var inte ensam. Det fanns många andra som också skrev och drömde om samma sak, men de föll ofta tillbaka till det sena 1800-talets luftiga förslag från Victor Hugo och andra. Coudenhove Kalergi anknöt i stället till de stora förändringar som första världskriget inneburit. Han skrev i samtidens anda. Plötsligt framstod idén rom en allvarlig möjlighet och inte bara en vacker dröm.

                Några rader i förordet lät som uppfordrande trumpetstötar: ”Den enda kraft som kan förverkliga Paneuropa är européernas vilja, den enda kraft som kan hindra Paneuropas framväxt är likaså européernas vilja.” Pamfletten blev manifestet för den första inflytelserika Europarörelsen – den paneuropeiska – som samlades till kongresser och konferenser dit ledande politiker och opinionsbildare sökte sig.  Men i Sverige fick rörelsen inget genomslag. Wägner förblev ganska ensam.

                Vid mitten av 1920-talet hade en nytillträdd, mer modern och borgerligt radikal fransk regering börjat lösa upp de gamla tillknäppta konflikterna med Tyskland. Utrikesministern Aristide Briand tillhörde den paneuropeiska rörelsen. 1929 började han utveckla den så kallade Briandplanen för ett förenat Europa. Aldrig tidigare hade regeringen i en europeisk stormakt ställt sig bakom ett sådant projekt.

När Nationernas förbund samlades till sin årliga generalkonferens samma år höll han ett känsloladdat tal. Elin Wägner var naturligtvis på plats och rapporterade. Hon hoppades på Briand. Hans plan diskuterades under en lång arbetslunch. Man enades om att han skulle bearbeta planen och sedan skicka den på remiss till Europas samtliga regeringar. I den franska regeringens slutliga förslag avtecknade sig konturerna av det moderna EU.

                Men Briandplanen kom för tidigt. Europa var ännu inte förberett för en sådan genomgripande förändring. Och den kom även för sent. Hösten 1929 fick nazistpartiet sitt stora genombrott. När remissvaren samlades in hade förutsättningarna för politiken förändrats.

                Men de flesta lite mindre länder var faktiskt positiva till Briandplanens ambitioner. Två av dem var dock orubbligt negativa: Schweiz och Sverige. I Tidevarvet rasade Elin Wägner och anklagade den svenska regeringen för att svika sitt ansvar för Europas framtid.

                Vi vet hur det gick. Efter 1930 rörde sig utvecklingen mot det stora sammanbrottet. När europeiska politiker och intellektuella återigen kunde samlas 1948 – till de stora Europakongresserna i Paris respektive Haag – så återupptogs ett redan påbörjat arbete.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.