(Expressen, 25/1 2023). ”Afghanerna” är en berättelse om två länder i ett gemensamt. Oförenliga. Oförsonliga. Helt utan ömsesidig förståelse. Det ena landet är radikalkonservativt med könsbestämd apartheid. Det andra strävar efter rättigheter i ett öppet samhälle. Poängen med Åsne Seierstads nya bok är att detta inte bara handlar om abstrakta idéer och samhällsideal, utan i ännu högre grad om hur afghanerna levt sina liv i skilda värderingssystem: älskat, arbetat, hoppats, sörjt – visserligen i samma land, men ändå i olika världar. Hennes bok är gripande: hoppingivande genom de enskilda människorna, men också svårt deprimerande. Hur ska det gå för Afghanistan?

Seierstad har genom långa envisa intervjuer, gjorda efter talibanernas maktövertagande, återberättat tre afghaners liv, från deras första spädbarnsår ända fram till sensommaren 2022. Vad som hänt sedan dess är ovisst. Deras liv är sköra.

Bashir drömde redan som barn om att bli talibansk gerillasoldat. Han lyckades efter några år bli en av de främsta kommendanterna, var med när Kabul intogs och sitter nu i ett fint hus utanför taden med sina tre fruar och rullar otåligt tummarna. Han saknar kriget.

Jamila är en exceptionellt viljestark och välorganiserad social entreprenör för kvinnors rättigheter och utbildning för alla, med ett kort gästspel i den förra regeringen. Nu i exil i Norge, men på väg till Kanada.

Ariana är yngst och gör entré sent i boken. När talibanerna intog Kabul läste hon juridik med högsta betyg. Hennes sätt att leva – glädjen, ambitionerna, det dagliga skvallret – upphörde i ett slag. Hon står nu övergiven med sin smärta och förtvivlan, utan utvägar.

Berättelsen om Jamila utvecklas, med hennes personliga mod och politiska integritet, till ett ganska strömlinjeformat hjälteporträtt. Hon bekräftar läsarens (ja, i varje fall mina) uppfattningar. Extra intressant är att hon baserar sina argument för kvinnors fri- och rättigheter på islam. Hon slår tillbaka högerpolitiska talibaner på deras egna hemmaplan, och skulle antagligen göra samma sak med svenska islamofober. Koranen är en frigörande bok, upprepar hon i saklig ton.

Men det är Bashir som är bokens verkliga sensation. Jag har aldrig läst ett lika öppet och närgånget porträtt av en lika hänsynslös gerillasoldat någon gång någonstans. Seierstad lyckas förvandla den demoniserade stereotypen – en talibansk terrorist – till en levande begriplig människa: generös och omtänksam mot vänner och familj. Under skildringen av den brutala tortyr han utsattes för i afghanskt fängelse växer även hans öde till ett parallellt hjälteprorätt. Det är provocerande. Kanske motbjudande. Men också klargörande. Plötsligt förstår man lite mer.

Under exilåren på den pakistanska sidan gränsen, satt hans mamma och fruar i köket och tillverkade vägbomber, samtidigt som amerikanska drönare surrade skjutklara över husen i ett krig mellan hi-tech och do-it-yourself. Talibanernas vinnande mix var människonära våldskapital, bergfast övertygelse och tyst tålamod.

”Afghanerna” börjar svalt. Det tar halva boken – och den är lång, drygt 500 sidor – innan berättelsen vecklar ut sig på allvar. Samma sak gäller framställningen av krigens politiska historia. Först irriterande rapsodiskt, men sedab med successivt förhöjd densitet. Hennes skildring av den 15 augusti 2021 när talibanerna vandrade in i Kabul är i all sin stillsamma enkelhet fint magnifik. Alla verkade lika överrumplade. Är det verkligen sant? Nej, det måste vara ett fantasifullt rykte.

”Afghanerna” är ingen analytisk bok. Man får inget svar på varför regeringen föll så snabbt, varför försvarsviljan var så låg. I USA spreds uppfattningen att afghanerna av otacksamhet inte ville ha någon ”västerländsk demokrati”. I en läsvärd artikel i NY Review (7/10, 2021) argumenterade den irländska författaren Fintan O´Toole för motsatsen: att USA, Nato, FN, hjälporganisationerna, regeringen i Kabul inte levde upp tll afghanernas förväntningar om fred, frihet och demokrati. Seierstads antyder att båda svaren stämmer, beroende på vilket land, i det gemsamma landet, man frågar: Jamila eller Bashir.

Seierstad ger däremot en urviktig insyn i hur kvinnorna, redan som små flickor, målmedvetet skolas in i männens maskulina apartheidsystem tills det slutligen förefaller naturligt sedan urminnes tid. Genom Arianas föräldrar kan man också börja förstå hur anpassningsprocesserna till ett liv under totalitärt styre kan se ut, trots att de egentligen är motståndare till förändringen.

Naturligtvis brottas ”Afghanerna” med sanningsproblem. De handlar inte så mycket om Seierstads detaljerade scenbyggen med skeenden och samtal. Nej, problemet är att hennes bok i försra hand vilar på tre människors subjektiva tolkningar av sanning och minne, filtrerade genom en norsk journalists bearbetningar. Det behöver läsaren ha klart för sig. Men det är ju också detta som gör boken sann, men på egna villkor.

Jag brukar inte anmärka på korrekturfel. Men det är en fördel att ha bestämt om det ska stavas Usama bin Ladin eller bin Laden. Den anekdotiska gåtan som tillkommer är om det verkligen är hans vapen på Seierstads omslagsfoto.

Åsne Seierstad: Afghanerna

Översättning: Jan Stolpe.

Polaris.