(Sydsvenskan, 26/1 2023). Recep Tayyip Erdogan har känt sig kränkt nästan tre veckor i rad. Det har utlöst en chockvåg genom de svenska regeringskvarteren. Ett land som alltid uppfattas som eftertänksamt, nästan lite trögt, har plötsligt drabbats av akut förvirring. Vad är det som händer?

                När demonstranter nyligen hängde upp en docka med Erdogans ansikte kallade Tobias Billström det för ”en skenavrättning”. Med tanke på Turkiets tusentals politiska fångar – en del säkert både misshandlade och torterade – var hans försök att framställa Erdogan som ett offer i behov av omtanke både olämpligt och motbjudande.

                Men det var bara första tecknet på den tilltagande förvirringen.

                I veckan hävdade Ulf Kristersson att situationen inte bara var allvarlig ”på riktigt” och ett ”hot mot vår demokrati”, utan också ”det värsta vi varit med om sedan andra världskriget.”

                Sedan andra världskriget? Det kan han möjligen ha rätt i. Om han syftat på kriget i Ukraina. Men hans ord fogades naturligt in i ett lite annat sammanhang: Turkiets veto mot svenskt medlemskap i Nato och Erdogans lättkränkta känsloliv. Är det verkligen större säkerhetspolitiska hot än de som utspelades under de kommunistiska kupperna i östra Europa 1948, Ungernrevolten 1956, Kubakrisen 1962 och den sovjetiska u-båtens grundstötning i Blekinge 1981?

                Det är som om rådvillheten fått det politiska språkets fogar att lossna. När Kristersson säger allvar gör han det med sådant överdrivet eftertryck att det förlorar sitt allvar.

                De som ändå fortsätter protestera mot den turkiska regeringen kallar den svenska regeringen nu ”provokatörer”. Menar de Svenska PENs envisa arbete för den fängslade kulturentreprenören Osman Kavala, Carl Johan de Geers infall att skriva ”kuken” på Turkistes flagga eller Rasmus Paludans senaste Koranbränning? Förvirringen skruvas till lite extra av att den enda händelse som kan uppfattas som en målmedveten provokation – att bränna Koranen utanför den turkiska ambassaden – initierades av Chang Frick, känd tevepropagandist med arvode från Sverigedemokraterna. Indirekt kom den alltså inifrån regeringskansliet.

                Det är helt enkelt obehagligt svårt att tolka vad som egentligen händer. Hur tänker moderaternas inre maktkrets? Krisen dämpas ju inte av regeringens agerande. Den förstärks.

                I spåren efter terrordåden 2001 utvecklade filosofer och statsvetare tanken att svajiga regeringar inte bara gynnades av permanenta kriser, utan även frestades att förstärka dem, för att på så vis ena nationen och marginalisera kritiker som samhällsfarliga extremister, haverister eller provokatörer. Sedan dess har det funnits många exempel på detta med pandemin som det mest uppenbara – även i Sverige.

                Det är lätt att uppfatta regeringens upphetsade reaktioner på Erdogans känsloproblem som en föråldrad fars. Alla trampar i klaveret, snubblar omkring och slänger igen olika dörrar. Men i själva verket är skeendet rätt allvarligt, men av andra orsaker än de Ulf Kristersson angett. Det handlar ju om hur en demokrati bör fungera. Inte bara i Ankara, utan även i Stockholm.