(Sydsvenskan, 12/2 2023). Att lyckas skriva en berättelse som rymmer en helt annan är en svår konst, som ett litterärt trolleritrick. Det kräver ett fingerfärdigt och välplanerat detaljarbete. Författaren måste skriva med absolut kontroll. Den alternativa historien kan utspelas i marginalen – i läsandets ögonvrå – eller uppenbaras i en avslutande vändning där berättelsen plötsligt byter skepnad.

                Alldeles i slutet av den nyöversatta romanen ”Om natten är allt blod svart”, som belönades med det Internationella Bookerpriset, skriver den franska författaren David Diop: ”Den gömda historien måste finnas där och ändå inte, den måste låta sig anas”. Han antyder att den kanske inte ens behöver träda fram. Men bara några sidor senare avslöjar han den i en överraskande omvandling. Den riktiga berättelsen har legat gömd i den ensamma berättarens egen kropp, som en dödlig parasit.

                Men egentligen handlar Diops roman redan i utgångsläget om en länge dold historia. Det har skrivits miljoner boksidor om det första världskriget: skyttegravarna, regnen, senapsgasen och åren av samhällsomvandlande meningsförluster. Men först på senare år har de unga män som skeppades in från kolonierna för att försvara Västfronten börjat uppmärksammas: olika västafrikaner, nordafrikaner och asiater. De dog för den kolonialmakt som föraktade dem. Deras historier har varit dolda, undanhållna, bortsorterade.

                Berättaren i Diops roman, Alfa Ndiaye, är en sådan soldat. Han tillhör de senegalesiska kolonialtrupperna. De klättrar upp ur skyttegravarna med påskruvade bajonetter och drar sig sedan tillbaka igen. De lemlästade ligger kvar mellan bombkratrarna och tjuter. Om de överlevande vägrar lyda order blir de arkebuserade. De kallas chocolatsoldaterna.

                Ndiaye har följt med sin barndomsvän Mademba Diop som ville till Europa för att att bli en ”riktig” fransman, kanske i Paris. De kommer från en liten by i nordöstra Senegal, vid den stora savannen, och har ett komplicerat förhållande till varandra. Men så dödas Mademba och Alfa förvandlas till en rituell hämnare på jakt efter tyskar, en psykopat helt förstörd av krigets absurda meningslöshet.

                Diop skriver komprimerat, på bara 117 sidor, med en stilsäkerhet som är totalt sammanhållen. ”Om natten är allt blod svat” är som ett konstverk i mörk marmor som med hård yta och hög densitet rymmer ett utsnitt ur världshistorien. Men som rämnar efter ett avslutande hammarslag. Han påminner om en rad franska författare som översatts på senare år. Jag tänker på Marie-Hélène Lafon, Édouard Louis och Marie Ndiaye. Alla skriver koncentrerat, stilmedvetet och med förkärlek för det dolda, det antydda, det som skymtar i marginalen. De behöver uppmärksamma läsare.

                Romanen om Alfa och Mademba är listig. Kanske lite för listig. När den dolda historien uppenbaras tvingas man visserligen till en omtolkning av det man läst. Men egentligen tycker jag att den ”kända historien” räcker: de afrikanska soldaterna och den koloniala maktförskjutning inom jordbruket som samtidigt inleds i deras hemtrakter. Det är ju fortfarande en dold historia för de flesta européer. Det snygga avslöjandet av berättarröstens egentliga karaktär blir mest ett extra bonusfyrverkeri, ett dekorativt tillägg som inte tillför något väsentligt. För min del hade det kunnat förbli dolt bakom försiktiga antydningar.

David Diop: Om natten är allt blod svart.

Översättning: Marianne Tufvesson

Palaver Press.