(Expressen, 20/2 2023) Läsning och böcker har på bara några år blivit politiska krisfrågor. Fyra kulturministrar på raken har låtit lika bekymrade över utvecklingen. Deras oro är naturlig. Den skrivna litteraturen har fundamental betydelse för ett öppet samhälle. En demokrati kan inte förstå sig självt utan både det litterära arvet och fortsatt skrivande. Samhället och texterna – romanerna, forskningsrapporterna, protokollen – är ömsesidigt sammanbundna. Satsytan är vetandets form. Håller hela denna infrastruktur på att ge vika? Vem som helst kan enkelt identifiera de allvarligaste krishärdarna.

• Regelbundet anländer nya undersökningar om sjunkande läsning och försämrad läsförståelse. En del har börjat tala om ett nytt slags analfabetism när texterna marginaliseras av bilder och ljud.

• Sedan 1995 har mer än en fjärdedel av alla folkbibliotek och filialer försvunnit i en en landsomfattande biblioteksdöd. Samtidigt struntar många kommuner och skolföretag i skollagen, eller försöker hitta kryphål i den, för att slippa ha öppna bemannade skolbibliotek.

                • Författare och översättare har stått nästintill maktlösa inför de inkomstförluster ljudböckernas genombrott medfört. Att så många svenskar nu har litteraturen i öronen är fantastiskt. Men de dåliga villkoren innebär att författare inte får en skälig ersättning för sitt arbete. Ljudboken har också medfört en uppseendeväckande maktkoncentration i bokbranschen, som i vissa avseenden börjar påminna om en kartellbildning mellan Bonniers och Storytel. Dessutom är det inte samma sak att lyssna på böcker som att läsa dem. Satsytans förmedlingskraft följer inte med in i lurarna. Läsförståelsen avtar.

                De här krishärdarna är på olika vis sammanlänkade med digitaliseringen. Men så här illa hade det inte behövt bli. Med rätt kulturpolitiska förberedelser hade den i stället kunnat utmynna i framsteg: en demokratisering genom att tillgängliggöra texter, böcker och idéer på rättvisa villkor – i en möjlig guldålder för litterärt läsande och skapande.

                Sveriges författarförbund har under de senaste fyra åren målmedvetet försökt uppmärksamma och bilda opinion om situationens allvar. Det litterära ekosystemet – skrivandet, läsandet och det viktiga förmedlingsarbetet mellan dem – har fått djupa revor. För ett år sedan presenterade vi ett genomarbetat litteraturpolitiskt program med möjliga förändringsvägar.  

                Nu är det dags för kulturdepartementet att ta sitt ansvar. Högtidstalen om litteraturens och läsandets omistliga värden måste börja omvandlas till politisk handlingskraft. Vi är trötta på alla vackra ord. De står oss upp i halsen. Nu vill vi ha målinriktad politisk verkstad – lite tachles, för att uttrycka det på ett av landets minoritetsspråk. Krishärdarna är välkända. De flesta vet ungefär vad som behöver göras. Olika lösningar ligger och väntar. Utredningar har tillsatts och sedan presenterat mer eller mindre kraftfulla slutsatser. Men inget händer. Kulturpolitiken verkar ha gått i baklås.  Vi trodde att utredningar var till för att möjliggöra politisk handling. Men i stället verkar de ha blivit till böcker bland alla andra böcker: de recenseras av remissinstanserna, väcker i bästa fall kortvarig uppmärksamhet och sorteras sedan in i arkivet för olästa e-böcker. Kulturministern kan i efterhand ursäkta sig med att i varje fall ha gjort ett försök.

                Elevernas rätt till skolbibliotek tillhör de mest uppenbara exemplen på denna gåtfulla handlingsförlamning. I början av 2021 presenterades en utredning (SOU 2021:3) med förslag hur lagstiftningens brister enkelt kan åtgärdas. Återigen inskärptes att skolbibliotek med utbildade bibliotekarier ökar läsandet och förbättrar studieresultaten. I valrörelsen förklarade de flesta partier att frågan måste prioriteras. Men ändå verkat det aldrig bli någon proposition. Vi förstår inte varför.

                Redan 2019 kom utredningen ”Demokratins skattkammare”,  som Kungliga Biblioteket gjort på regeringens uppdrag, om en nationell biblioteksstrategi med digitaliseringen som bakgrund. Där fanns bland annat förslag på en digitalisering av hela det litterära arvet, som redan skett i till exempel Norge, för att kunna tillgängliggöra det via folkbiblioteken. Kulturdepartementet brukar säga att de jobbar hårt på en proposition. Nu har det gått fyra år. Vi väntar fortfarande.

                För fem år sedan efterlyste utredningen om konstnärernas villkor (SOU 2018:23) en kulturpolitisk strategi för digitaliseringen. Det var tidigt. Då hade den ännu bara börjat förändra litteraturens villkor i dess utkanter. Återstartsutredningen efter pandemin (SOU 2021:77) var inne på liknande tankar. Men det finns fortfarande inga sådana initiativ.. Den gamla regeringen missade chansen och den nya har ännu inte visat något intresse.

                Det är hög tid att regeringen tar fram en samlad digitaliseringsstrategi för litteraturen och läsandet. En som inte präglas av högtidsfraser, utan av faktiska förändringar. Läsningens, litteraturens och böckernas framtid är förbundna med demokratins. Det är ett politiskt ansvar.  Om man fortsätter tro att digitaliseringen ska lösas av enbart uppfinningsrika entreprenörer och kapitalstarka techföretag – som saknar demokratiska uppdrag – kommer det litterära skapandet och läsandet fortsätta sin påbörjade färd mot mörkret.

                I stället för att ta itu med dessa stora och svåra ödesfrågor ägnar kulturdepartementet sin tid åt det i sammanhanget obetydliga projektet att upprätta en strikt litteraturkanon. Att staten ensidigt rangordnar litterära verk gör inget bättre. Det fungerar bara som en genomskinlig avledningsmanöver. :Vi går inte på den.

                Våra uppmaningar präglas av otåliga förhoppningar. Lägg ner högtidstalen. Tillsätt inga fler utredningar för att få veta det alla redan vet. Verkställ i stället det som föreslagits. Skaffa er en politik. Se till att det blir lite tachles på kulturdepartementet.

                Grethe Rottböll, ordförande Sveriges Författarförbund.

                Per Wirtén, styrelseledamot Sveriges författarförbund.