(Expressen, 10/4 2023). Herregud. Jag behöver hjälp. Om kritikerns uppgift anses vara att få kontroll över det litterära verket, att kunna behärska det, så är jag nu en förlorare. Bredvid mig ligger senegalesen Mohamad Mbougar Sarrs nya roman ”Fördolt är minnet av människan”. Och vid sidan av den min anteckningsbok som kryllar av nerklottrade noteringar och citat.

Jag är omkullknuffad. Hjälplös. Vad ska man säga om en bok som med oblyg hybris andas ambitionen att vara den slutgiltiga romanen, samtidigt som den bär på en förtärande skräck för litteraturens livsfarliga magnetism? Min förlorade kontroll är litteraturens seger.

I grunden är Sarrs roman enkel. Ja, klassisk. Det finns en gåta som måste lösas och en familjehemlighet som behöver undersökas. Men för att nå dit tvingas man ut i en osäker orientering bland dagböcker, brev, grubblande vittnesmål under nätter insvepta i cannabisrök, berättarröster inneslutna i andras minnen: liggande i lager på lager, ibland korsklippta, vid några tillfällen som uppenbara brott mot romanens logik och struktur. Det är ett svajigt, ihoptejpat, nödlagat mästerverk. Man kastas mellan litterära kretsar i Paris och Buenos Aires, politiska massprotester i Dakar och en familjegård nära savannen i norra Senegal.  En väldig eloge till översättaren Cecilia Franklin som fått allt detta, också de avsnitt som är medvetet illa skrivna, att fungera så fint på svenska.

Sarr har rest ett minnesmärke över hundra år av ensamhet bland afrikaner utspridda i världen.

När romanen kom ut på franska 2021 vann den Goncourtpriset. Den blev Sarrs stora genombrott och uppfattades av många som en sensation, trots att även hans tidigare romaner väckt uppmärksamhet. Han är bara 33 år och i motsats till många av de andra framstående afrikanska författarna i ungefär samma ålder, men kanske något äldre, bor han kvar i sitt afrikanska hemland. Var man som afrikansk författare hör hemma i världen tillhör en av romanens smärtsamma frågor, med de speciella innebörder den har i ett tidigare koloniserat och fortfarande underordnat land.               

”Fördolt är minnet av människan” är inte bara polyfon med alla sina röster och stilarter, utan i lika hög grad polycentrisk: en roman med många mittpunkter.

Man kan läsa den som en mörkt laddad släktsaga, som tar sin början med två senegalesiska tvillingbröder vid det förra sekelskiftet. De avskyr varandra, men älskar samma kvinna. En beger sig till Europa. Den andra stannar kvar i byn. Familjen slits sönder av kolonialismen, krigen och kärleken.

Men kvinnan föder en son, Elimane, som också han reser till Frankrike, där han 1938 överrumplar det litterära Paris med en roman som är ett mästerverk. Han pekas ut som ”den svarta Rimbaud” innan det vita etablissemanget slår tillbaka. Boken skandaliseras och han försvinner bort. Men hans roman dröjer sig kvar som en demon. De som skrivit om den dör, en efter en. Litteraturen är ingen lek. Den är livsfarlig. Den vill ha hämnd. Den vill ha rättvisa. 

På 2010-talet börjar en ung senegales med författarambitioner söka sanningen om gåtan Elimane: vart tog han vägen och vad var det för mörk kraft som omgav hans roman? På så vis utvecklas ”Fördolt är minnet av människan” även till en sorgkantad biografi över ett ofullbordat författarliv.

Romanen gråter över ensamheten, de ouppfyllda löftena och förfelade kärlekarna. Men det är som om den samtidigt suger upp alla dessa tårar, in i en litterär tornado, som sedan sprider ut dem som ett milt regn över människorna.

”Fördolt är minnet av människan” år inledningsvis tålamodsprövande. De första femtio sidorna är en hög vall av litterära klichéer och taskiga metaforer. Men så måste det nog vara eftersom den, förutom allt annat, också är en roman om att lära sig skriva romaner, att hantera farlig materia: orden, såren, minnena.

Sarr spelar även med andra stereotyper, politiska klichéer, där Afrika rymmer magin och Europa förnuftet. Dekonstruerar eller exploaterar han dem – eller hävdar han att de är förankrade i den sociala verkligheten? Antagligen svarar han, med ett litet leende, att han gör alltsammans. Ingen roman om afrikaner kan ännu skrivas utanför rasismens grepp över vår fantasi och våra frågor. Det var ju just denna väv av maktskapande föreställningar som dödade Elimanes roman i Paris 1938, som ruinerade hans liv.

Sarr släcker ner berättelsen med varsam hand i savannens skymningsljus och en känsla av slutlig försoning. Att fly från berättelsernas samlade sorg är lönlöst. Historiens orättvisor måste bearbetas. ”Det förflutna har gott om tid, det väntar tålmodigt vid avtagsvägen till framtiden”. Det är mycket vackert. Mycket melankoliskt. Mycket hoppingivande. Men jag känner mig fortfarande lika hjälplös. ”Fördolt är minnet av människan” är också en meditation över litteraturens fördolda och okontrollerbara krafter. Ur nuets hjälplöshet föds framtidens språk.

Mohamed Mbougar Sarr: Födolt är minnet av människan.

Översättning: Cecilia Franklin.

Albert Bonniers förlag.