(Expressen, 10/5 2023). JERUSALEM. Efter 28 år är jag tillbaka. Glansen från Klippmoskéns kupol gör mig lycklig. På natten kommer ljuden med minnen: hundskall, rop, avlägsen musik.
Sedan läser jag morgontidningen. Två unga miltanter skjutna av israelisk militär. I norra Israel har en palestinsk kvinna mördats av en rasist på jakt efter offer. En oskyldig tonåring förlorade synen när militären sköt tårgas. Vad gör jag här? Jag hade ju lovat mig själv att inte återvända förrän konflikten fått en rättvis lösning. Då fanns ändå en garderad optimism. Hopp. Nu finns ingenting.
En ung israelisk expert hjälper mig utforska stadens östra palestinska delar. Det är värre än jag minns. Oframkomligt trånga huvudgator, trasig infrastruktur, inga parker, inga lekplatser, ingen får tillstånd att bygga nytt.
I går kom jag in till staden genom den israeliska sidans förorter. Vägarna moderna. Husen nya. Har jag någonsin sett större kontraster mellan två folkgruppers villkor i samma stad under samma myndigheter?
Vi väljer den gamla utfarten mot Jeriko. Vid en rondell är den kapad av muren. Den reser sig lika oväntat som jag minns en annan mur göra en dimmig kväll i Östberlin 1985. Men just här separerar muren palestinier med ett slags dokument från palestinier med ett annat.
Jag förstår efter bara några timmar varför Amnesty och israeliska B’tselem börjat beskriva israelisk politik som apartheid. För 28 år sedan var det en möjlig utveckling. Nu är det en verklighet. Gränserna är sofistikerade, förfinade, bevakade av kameror och hitech. Men längst inne i varje påtvingat separationssystem morrar råheten. Till sist blir den ömsesidig.
Alla vet att nuläget är ohållbart. Palestinierna väntar på vänner. Den starka israeliska högern väntar på att något – vad som helst –ska hända så att palestinierna ännu en gång kan tvingas lämna sina städer. Men i dag är vindarna ändå milda där vi blickar ut över Kidrons dal med kartorna framför oss. Klippmoskén glimrar fortfarande i middagsljuset.
Per Wirtén
Per Wirtén 