(Sydsvenskan 14/1 2024) I franska Marie-Hélène Lafons små romaner är det alltid stora avstånd mellan människorna. Ensamheten är överväldigande. Även i den lilla familjen. Mellan varje ord ligger ett hav av tystnad och i varje liv skymtar ett oupplyst dunkel av oklarheter. Inget blir någonsin riktigt klargjort.

                Hennes senaste heter ”Källorna”. Den är bara 98 sidor. Man behöver läsa dem uppnärksamt. En bondgård. Ett olyckligt äktenskap. Tre barn. På tv kommer rapporter från junikriget mellan Israel och arabstaterna 1967. I hemmet pågår ett annat krig. Med hjälp av stor omsorg om hemarbetets detaljer och rutiner framkallar Lafon den malande rädslan mitt i den enkla vardagen. När fadern höjer rösten stelnar barnen till. Av baksidestexten framgår att skildringen är självbiografisk. Föräldrarnas tysta drama, som utmynnar i en hastig skilsmässa, tillhör Lafons egen uppväxt, som hon nu försöker förstå.

                Lafon tillhör det korta och ordknappa formatets mästare. Hennes förra roman ”En sons historia” rymde en hel släkts historia under hundra år på bara 160 sidor. Hon tillhör en fransk litterär motståndsrörelse, från Jean Giono till Annie Ernaux, som vägrar varje form av språkligt och retoriskt överflöd.

                Hos Lafon tillstöter en tillbakadragen anspråkslöshet. Hos människorna. I språket. Men också i den glesbygd hon återvänder till i roman efter roman, så också i ”Källorna”; en bergig periferi i landets mitt, Centralmassivet, där det är långt mellan gårdarna. Hennes speciella berättarstil smälter samman med landskapets villkor. Jag har ofta tänkt att hon med stor kärlek skriver inifrån Le Pen-landet. Den här är hennes femte på svenska. De flesta översatta av Anna Säflund-Orstadius som blivit hennes svenskspråkiga röst.

                Faderns våld påvisas diskret: som ett stort blåmärke som skymtar under klänningen, i den ömsesidiga förståelsen om situationen mellan modern och hembiträdet. Många vet, men ingen säger något – så länge misshandeln sköts diskret. Båda parter får komma till tals. Hon före skilsmässan och han efter den. Hans kvinnohat. Hennes rådlöshet. Det hela är djupt och stillsamt sorgligt.

                För barnen är föräldrarna det gåtfulla folket som lever i ett främmande land. Man förstår aldrig. Inte ens när man själv blivit förälder. Vilka var de, egentligen? När fadern ska begravas återvänder författaren till hemgården. Där finns inga svar. Bara tystnaden.

                Lafon söker inte sina rötter, som man brukar säga, utan sina källor. Det är skillnad. Rötterna ligger fast och orörligt förankrade. Men vattnet från en källa försvinner ner för berget, rinner mellan fingrarna, omöjligt att fånga eller fixera. Minnena är rörliga.  Det är en fin programförklaring till hela hennes underbart småskaliga författarskap.

Marie-Hélène Lafon: Källorna.

Översättning: Anna Säflund-Orstadius

Elisabeth Grate bokförlag.