(Sydsvenskan, 14/2 2024). Sverige har blivit besatt av kriget – av det stora kriget. Varje morgon vaknar jag till inslag om krigshot, upprustning och försvarsförberedelser i Sveriges Radios nyhetsprogram. På eftermiddagen fortsätter det i Studio ett. Dag efter dag.

Dessutom kommenteras utländska politiska konflikter, i synnerhet kriget i Ukraina, nu regelmässigt av militärer eller högskolelärare med anknytning till försvaret.. Så har det aldrig varit förut. Tidigare dominerade det civila vetandet: diplomater, experter på internationella relationer och statsvetare. Sveriges Radio har förvandlats till en pågående konferens för grönklädda män och kvinnor.

                Politiken har också blivit uppslukad av kriget. Ulf Kristersson påstod nyligen att kriget ligger ”runt hörnet”. Det var skrämmande oklart om han avsåg en geografisk närhet till kriget eller om han menade att det antagligen hinner bli krig i Sverige redan före nästa riksdagsval. Vid konferensen Folk och försvar i januari talade man med självklarhet om en förkrigstid. Man kan tro att det stora kriget blivit oundvikligt.

                Håller det svenska samhället – offentligheten och politiken – på att militariseras? Det kan verka som en överdriven farhåga. Men jag tror det är dags att ställa den. Utvecklingen har börjat peka i den riktningen. Den hänger naturligtvis samman med Rysslands angreppskrig mot Ukraina och Sveriges beslut att gå med i Nato. Två händelser som på olika vis ökat risken för ett militärt angrepp. Men det gör inte en möjlig militarisering av samhällsklimatet mindre farlig.

Kan man se en liknande utveckling i resten av EU? Jag tror inte det. Där förstår man fortfarande det nödvändiga i att göra en tydlig åtskillnad mellan det civila och det militära. Generalerna ska hålla sig borta från politiken. En ÖB ska inte göra dramatiska utspel om att det kan bli krig. Och politikerna ska inte klä ut sig till militärer.

                Militarisering är inte samma sak som upprustning. Det är något annat än nya kanoner. Det innebär att den militära logiken och krigskunskapen översvämmar hela samhället; att militärens sätt att tänka, analysera och fungera läggs som en mall över alla frågor. Ungefär som när ekonomerna under den nyliberala epoken kom att dominera alla samhällsområden med sina kalkyler och modeller. Kunskap om krig är något helt annat än att förstå hur ett öppet samhälle fungerar.

                Nyligen deltog jag tillsammans med olika kulturorganisationer i ett möte där Göran Hägglund presenterade arbetet med utredningen om public service framtid. Han började inte berätta om de frågor som i första hand intresserade just oss, utan om hur säkerhetsläget och krigshotet förändrat frågorna. På liknande vis bestäms nu en rad politikområden av krigsförberedelser: sjukvården, universiteten, jordbruket. Från det militär-politiska komplexet sägs att konstens uppgift är att stärka försvarsviljan – och kulturministern har inga egentliga invändningar. Samhället sveps in i krigets kappa.

                För femton år sedan kom historikern James Sheehans bok ”Where Have All the Soldiers Gone?” om hur Europa under 1900-talet omdefinierade militärens roll i samhället. Han beskrev hur avmilitariseringen av Europa innebar en omvälvande civilisering. Den märktes genom att uniformsklädda officerare och militärparader försvann från stadsbilden. Men den var i huvudsak ”en osynlig revolution”, konstaterar han. De högre militärernas sociala status sjönk samman. Människor började ranka läkare och lärare högre. Värnpliktstvånget upphörde i de flesta länder. Garnisonstaten ersattes av välfärdsstaten.

                Nu hävdas det att denna ”dårskap” inleddes efter Berlinmurens fall, under de ”naiva” liberala decennierna. Men det är inte sant. Redan under det kalla krigets hotfulla stämningar – kärnvapen, offentliga lögner, höga försvarskostnader, färdigställda skyddsrum – började begrepp som ”avspänning” och ”gemensam säkerhet” att överskugga tilltron till mäktiga vapensystem. Det var en lärdom av bland annat Kubakrisens nära-döden -upplevelse 1962. Sheehan påpekar att avmilitariseringen av Europa förmodligen bidrog till att kommunismens sammanbrott blev fredlig, med undantag för Jugoslavien där det till sist krävdes ett ingripande från Nato. Avmilitariseringen uteslöt med andra ord inte militära insatser för att skydda civila – inte heller en hög försvarsberedskap.

                Jag läste Sheehans bok när den kom ut. Den kastade ett förklarande ljus över det Europa jag  hade vuxit upp i. När jag nu återvänder till den gör den samtidens vindkantring mer tydlig, och skrämmande. En militarisering innebär en samtidig avcivilisering av samhället.

I ett avsnitt citerar Sheehan en annan historiker som konstaterat att när 1900-talet tog slut ”uppfattades inte längre döden som en del av det sociala kontraktet”. När Ulf Kristersson nu definierar medborgarskapets kärna som en beredskap att bli dödad vänds processen i motsatt riktning. Döden återkommer som en påtalad plikt.

                Under 00-talet resonerade läkaren och författaren Georg Klein i olika sammanhang om hur svenskarna, genom att ha stått utanför 1900-talets europeiska krig, blivit ”fredsskadade”. Hans begrepp blev plötsligt populärt i samband med landets ansökan om Natomedlemskap. Det riktades då mot den svenska säkerhetspolitiska traditionen: alliansfriheten, fredsarbetet, motståndet mot kärnvapenupprustningen, diplomatins strävan att förebygga krig.

Men vad Georg Klein i huvudsak menade var att den långa freden inneburit att svenskar fått svårt att hantera de motsägelsefullheter, moraliska skulder och tragiska valsituationer (i det grekiska dramats betydelse) som man tvingas hantera under en ockupation, i krigets ondskefulla närhet. I det avseendet tror jag han hade rätt. Men bara om man tillfogar att skadan också inneburit en unik politisk rikedom. Inget är ju entydigt. Samhället är motsägelsefullt.

                Den besatthet av kriget, föreställningen om att vi lever i en förkrigstid, är ett uttryck för just en sådan fredsskada: tilltron till de enkla svart-vita sanningarna, fientligheten mot tvivlet och ifrågasättandet, oviljan att förstå hur politiken kan besegra våldet. Den är mer naiv än hundra år av fredsarbete varit. Det är de som vill förvandla hela den offentliga debatten till en lumparbarack med militär enighetssträvan som är de fredsskadade. Att regeringen avskaffat det särskilda statsbidrag Svnska Freds och andra fredsrörelser haft i hundra år, genom alla krig och kriser, är ett exempel på en sådan vilja till likriktning av offentligheten.

                Sedan Georg Klein myntade begreppet fredsskada har Sverige förändrats. En växande del av befolkningen har flytt från krig: irakier, syrier, palestinier, afghaner, somalier. Många av dem brottas dagligen med fysiska och psykiska krigsskador. De vet mer om krigets villkor än vad någon svensk general gör. Men ingen frågar dem. Ingen vill höra om deras erfarenheter av att leva i militariserade eller milisdominerade samhällen. I stället misstänkliggörs deras försvarsvilja av statsministern i nedlåtande formuleringar. Det är inte bara grundlöst och hänsynslöst. Det är också ett tecken på att den igångsatta rörelsen i riktning mot en militarisering ansluter till den förfärliga europeiska traditionen där militären varit sammantvinnad med en etniskt definierad nationalism där ”de andra” misstänkliggörs.

                Jag tror inte, som Göran Greider, att Sveriges ÖB vill ha krig här. Men däremot att han vill skicka svenska soldater till strider på andra platser, för att de ska få träna krig på riktigt, för att lära sig döda eller dödas, för att dana militära karaktärer, för att bli som de som med kall blick lyder varje order. När Frankrikes planerade krig i Mali ställdes in för ett par år sedan försvann en sådan beslutad möjlighet. Nu har det dykt upp ett nytt galet krigsprojekt, nämligen USA:s i Röda havet utanför Jemens kust.

                Var har årtionden av framgångsrika säkerhetspolitiska erfarenheter tagit vägen? Minnesförlusten är svår att förstå. Den framkallar kalla kårar. Vi måste börja säga nej till detta vansinne.