(Expressen, 27/2 2024). Roy Jacobsens ämne är Norge. Hela Norge. Havet, öarna, landsbygden, Oslos arbetarkvarter – och naturligtvis ockupationsåren. Redan i hans väldiga genombrottsroman ”Segerherrarna”, som kom för drygt trettio år sedan, låg allt på plats. Han har länge varit en politisk och litterär anakronism med sin obrutna vilja att försöka foga samman en norsk självförståelse utifrån enkelt folks erfarenheter. Det har gett låga trendpoäng.

                I sin nya roman ”De ovärdiga” är han där igen. Ockupationen. Arbetarklassens tränga lägenheter. De osäkra villkoren. Men den här gången börjar jag undra om hans tid som en anakronistisk författare är över. Med nationalismens återkomst lär gissningsvis allt fler återigen ägna sig åt just episka berättelser om det egna landets väg till ett samlat folkhem. Men grejen är att Jacobsen inte fastnar i fällan. Han vill ju foga samman genom att avmytologisera. I det här fallet föreställningen om norrmännens enade motstånd mot nazismen. I själva verkat var de flesta rätt oengagerade, upptagna med att få livet att fungera, inbäddade i delvis självvald ovetskap.

                ”De ovärdiga” är arbetargrabbarna på gatan som driver omkring i Oslo. Oregerliga. Snattar bröd till frukost. Jobbar åt tyskarna. Gör inbrott i de gåtfullt övergivna borgarvillorna. De vet egentligen ingenting om kriget. Ja, de struntar i det. Men de trasslar ändå in sig i motståndsrörelsens periferier, i svartabörshandeln, i ockupationens oklara gråzoner. Det blir ödesdigert.

                Jag läste romanen i en tilltagande känsla av déjà vu. Som tonåring ärvde jag hela kassar av gamla pojkböcker. Jag slukade dem. De påminner faktiskt om ”De ovärdiga”: samma grabbar, samma källarprång och hemliga vindskontor, ungefär samma äventyr. Och i likhet med dem beskriver ”De ovärdiga” okonventionella bildningsvägar.

                Jämförelsen är förstås rätt orättvis. Jacobsens stil har blivit alltmer beundransvärt utpräglad. Strävheten. Stråken av tystnad. Minimeringen av adjektiv. Tyngdpunkten på hur människors agerar, inte deras på inre känslolivet.  

                Men den här gången går något ändå förlorat genom just stilen. Tystnaderna får några av de mest dramatiska händelserna att förlorar sina orsakssammanhang. Sådant kan skapa förundran, men gräver i stället stora trovärdighetshål. Jacobsens sakliga stil tål inga sådana hål. Det gjorde inte mina gamla pojkböcker heller.

                Samtidigt är det just tystnadskulturen hos tonåringarna och deras föräldrar som biter sig fast, som blir Jacobsens poäng. Fråga inte, berätta aldrig allt, dölj sanningen. Konsekvenserna blir så småningom smärtsamma. Man kan läsa ”De ovärdiga” som en undersökande kritik av just tystnaderna: i familjer, i samhället, i historieskrivningen – och i all nationalism. Men kanske också menad som ett självreflektivt ifrågasättande av hans egen litterära stil.

Roy Jacobsen: De ofärdiga.

Översättning: Staffan Söderblom

Norstedts