Donald Trump har ägt den svenska bevakningen av presidentvalet. Alla rubriker har satts på hans villkor. Den förändring Demokraterna genomgår har däremot hamnat i märklig mediaskugga.

Varför uppmärksammades inte att Hillary Clintons valplattform antagligen var den mest radikala i amerikansk politik på årtionden? Valrörelsens stora nyhet var inte Trump, utan att klassiska vänstervärderingar fått medvind.

I Philadelphia i somras undrade jag mycket över hur de socialdemokratiska politiker som besökte partiets konvent reagerade. Blev de avundsjuka, begeistrade eller stängde de bara av? Kontrasten mot den egna debatten måste ha känts svår. I Philly var det ingen som brottades med krav på sänkta lägstalöner, i stället beslutade man att försöka fördubbla dem. Man enades om målet att nästan helt avskaffa studieavgifterna till offentligt ägda universitet och att angripa det underutvecklade komplexet föräldraledighet, förskola och vabbledighet. Mätta sossar skrockar att det där har vi redan fixat. Javisst. Men det är ju ambitionerna som är kontrasten. Demokraterna vill på allvar reformera sitt land, för första gången sedan 1960-talet. Vad vill Europas socialdemokrater?

Under konventdagarna gick jag på ett seminarium med partiets inflytelserika ekonom Larry Summers, som brukar räknas till den moderata Wall Street-falangen. Trots lågmäld stil påminde han mer om Göran Greider än om Magdalena Andersson. Han verkar försiktigt omvärdera de makroekonomiska grundtankar som dominerat i 25 år.

I ”Rewriting the Rules of the American Economy” strimlar den mer radikala ekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz samma doktriner och föreslår en mer genomgripande nyorientering. Den samhällsfarliga ojämlikheten är ingen naturlag. Den är orsakad av medvetna politiska beslut, slår han fast i ett betydelsefullt avsnitt. Stiglitz har aldrig haft politikernas öra. Men även det verkar ha förändrats. När Hillary Clinton sommaren 2015 i ett tal förklarade att hon skulle kandidera till president verkade hon hämta hela avsnitt ur hans då precis utgivna bok.

Bernie Sanders orsakade inte Demokraternas rörelse mot vänster. Han artikulerade och påskyndade i stället det som redan börjat hända.

Värderingsförskjutningarna är ett tyst skred. Hälften av alla amerikaner under 30 år uppger sig nu ha en positiv inställning till socialism. Visserligen menar de då ungefär samma sak som med de vedertagna amerikanska vänsteretiketterna ”progressive” och ”liberal”, men det är ändå en oerhörd omsvängning. Unga amerikaner är mer socialistiskt inriktade än svenska.

Men förskjutningarna går ännu djupare. I en bok med den talande titeln ”The End of White Christian America” ger Robert P Jones fascinerande inblickar i hur de helvita protestantiska kyrkorna länge bildade ett moraliskt och maktpolitiskt kitt som höll samman den amerikanska nationen — och hur det nu börjat lossna i stora flagor. Sekulariseringen är snabb. Under de sista fem åren har även de evangelikala högerkristna kyrkorna börjat sjunka samman. De är inte längre ens i närheten av en ”moral majority”. De har förlorat slaget om samkönade äktenskap i stor skala och även abortfrågan verkar nu glida dem ur händerna.

Jones berättar om den på 1980-talet så omskrivna lätt futuristiska megakyrkan Crystal Cathedral i Los Angeles. Jag minns stora svenska reportage. I USA jämfördes den med Notre Dame. I dag har den gått i konkurs och byggts om av katolska kyrkan. Den tidigare vita konservativa församlingen domineras nu av latinos från arbetarklassen och mässan firas på olika språk. Det är en mikroberättelse om den stora amerikanska omvandlingen.

Det är välkänt hur latinos, asiatiska amerikaner och andra snabbt växande minoriteter fått avgörande betydelse för Demokraterna. 2012 röstade 75 procent av landets latinos på Obama. De har blivit ett ”väljarblock” med förvånansvärt likartade åsikter om välfärdsfrågor och invandringspolitik. Clinton kan inte vinna utan deras stöd. De driver politiken åt vänster.

Den bitterhet och skräck Donald Trump rört upp är ett kvitto på förändringarnas betydelse och hastighet.

I ”Latino America” summerar Matt Barreto och Gary M. Segura med nördig detaljskärpa hur de ritar om politikens villkor. Mest spännande är skildringen hur myllret av olika spansktalande — mexikaner, kubaner, salvadorianer, nyinvandrade och uramerikaner — mycket hastigt under 1990-talet började betrakta sig själva som en sammanhållen grupp med gemensamt politiskt intresse, hur de blev the latinos. Det är en lektion i identitetspolitikens komplexitet och hur den ledde till högre valdeltagande och ökat engagemang i samhällslivet. Bilden bekräftas i forskarantologin ”New Labor in New Yprk”, som ställts samman av Ruth Milkman, om det migrantdominerade prekariatets radikala ihopfogning av klasskamp, bildningspolitik och identitetsfrågor. Det är omöjligt att inte bli berörd och uppmuntrad av deras bräckliga men ofta smarta försök att organisera sig på helt egen hand. Deras röster sipprar nu in i Demokraterna. Det är de som knackat dörr i Clintons kampanj.

Det ökända ”Förslag 187” som Republikanerna förde fram i Kalifornien 1994 med försämringar för de papperslösa framstår nu som en historisk vattendelare. Sedan dess har latinos i växande utsträckning valt Demokraterna. Migranters rättigheter är brännpunkten. Barreto och Segura visar att så fort Demokraterna svajar i frågan så avtar viljan att rösta på dem.

I sin bok ”Den längsta kampen” summerar Martin Gelin hela scenskiftet i en elegant iaktagelse. 1992 ansåg sig Bill Clinton tvungen att spela ut ”The Race Card” för att vinna presidentvalet. För Hillary Clinton gällde nu motsatsen. Om hon gjort det hade hon förlorat.

Vid ett möte under konventet i Philadelphia hörde jag hur Richard Trumka, ordföranden i AFL-CIO som är amerikanska LO, plötsligt avbröt sig mitt i ett tal och utropade ”Vi måste stoppa deportationerna och i stället ge papperslösa vägar till medborgarskap”. Alla i rummet reste sig och jublade. Det har blivit en självklar facklig ståndpunkt. I Sverige har den rödgröna regeringen i stället förklarat att deportationspolitiken ska skärpas.

Demokraterna har lyckats lite bättre, där Socialdemokraterna inte lyckats alls. De har förstått att finanskraschen kräver politisk nyorientering och har anpassat sig till de nya migranternas förhoppningar om lika rättigheter och bättre liv. De borde vara en förebild.

Per Wirtén