Efter 24 år läggs samhällsmagasinet Arena ner. Pengarna är slut. Tomrummet blir stort.

Jag var en av grundarna. I början tog pengarna också slut. Gång på gång. Men på något sätt kom tidningen ändå ut. Jag minns inte hur det gick till. Efter en osäker start växte betydelsen. När jag 2010 slutade mitt jobb som chefredaktör kändes det som en lättnad att slippa brottas med underskott.

Under några år var Arena en politisk murbräcka mot den petrifierade vänstern. Den var förargelseväckande. i DN skrev Kajsa Ekis Ekman att hon fick ont i magen av den. Andra föreslog en facklig annonsbojkott. Alla var arga, men de flesta läste. Vi tyckte vi träffade rätt, där det gjorde ont. Man talade till och med om Arenavänstern. I efterhand förstod vi att spåret vi följt kallades kulturradikalism.

Arena skrev tidigt om queerfeminism, strukturell rasdiskriminering (redan 1995), smulade sönder den repressiva narkotikapolitiken, föreslog fri invandring, uppmärksammade de papperslösa innan begreppet ens fanns, fördjupade sig i sexpolitik med samma intensitet som i olika fackliga frågor.

Men det roligaste var alltid att häckla nationell trångsynthet. När tidningen slog mot den ”nationella vänstern” blev till och med de närmaste vännerna upprörda. Sånt fick man inte skriva. Men det var ju nödvändigt — då som nu.

Det mesta som skapade irritation tillhör nu vänsterpolitikens mittfåra — även om motståndet mot normkritik, identitetspolitik och postkolonialism fortfarande är stark från både marxister och liberaler.

Arena anföll alltid konservatismen. Det spelade ingen roll om den kom från vänster eller höger. När den hårda konservatismen nu är tillbaka med full styrka läggs tidningen ner. Det gäller att inte gripas av nederlagskänslor. Man får i stället söka sig till andra platser för intellektuellt motstånd, som Bang och Glänta.

Arena ville varken ge tröst eller bekräftelse. Den ville ifrågasätta. Den var illojal. Det är viktigare än någonsin. Vänstern har förlorat en av sina orienteringspunkter.

Per Wirtén