Författarna som hatar nationen

Sommaren 2016 avled författaren Péter Esterházy i en elak och snabb cancer. Cecilia Hansson hann träffa honom innan sjukdomen slog till för att ställa frågor om litteraturen och det ungerska läget. Han verkade då ansluta sig till den sarkastiska centraleuropeiska attityden: Läget är hopplöst, men inte allvarligt.

Den nationella konservatismen har återvänt som pekoral. Men kan man verkligen skratta, är det inte allvarligt på allvar?

Några månader senare, när han drabbats av cancern, skickade han ett mejl, med mer sammanbitet tilltal: ”Tonen hårdnar, åsikter som man inte hört på länge, omänskliga, kalla utsagor, hörs såväl i Ungern, som i resten av världen. [ … ] Ungern och hela kontinenten är på väg att glida någonstans, och jag vet inte vart. Denna min vanmakt, detta icke-vetande, är definitivt inte bra.”. Avslutningsvis justerade han det gamla talesättet så här: läget är hopplöst, men allvarligt. ”Kanske för detta allvar oss ändå till något som vi nästan skulle kunna kalla hopp”.

I en avlägsen ungersk by träffade Cecilia Hansson också en annan bjässe, Peter Nádas, som lagade en trerätters middag åt henne och grubblade över vad som händer med tidens flykt när man skriver romaner som tar tjugo år att slutföra. Nádas pekade ut ett annat hopp än allvaret, nämligen vardagslivets tanklöshet. Människorna lever förströdda liv som helt enkelt inte är gjorda för diktatorisk disciplin. Orbán ägnar sig åt ett småaktigt spel som inte skrämmer den oppositionella Nádas. Inte ännu.

Jag vet inte riktigt vad det är för slags bok Cecilia Hansson skrivit. Hon har gjort intervjuer med arton kända författare, filmare, dramatiker och konstnärer. Med den ärligt enkla formen fråga-svar påminner den mest om ett meganummer av en bra kulturtidskrift. Intervjuerna i amerikanska Paris Review är möjlig förebild, även om hon inte når lika högt.

Jag tror man ska läsa ”Hopplöst, men inte allvarligt” som en rapportbok från läget i tre länder — Österrike, Ungern och Rumänien. De förenas av förljugen historia, läskig politik och fantastiskt stilskarpa, plågsamma, ältande berättelser. Michael Hanekes nersläckta mörker, Herta Müllers skoningslöshet och Lászlo Krasznahorkais stillastående störtregn. Vem blir inte sugen?

Alla verkar hata sina länder. ”Ungern är en sjukdom”, ”Österrike är ondskefullt”. I Rumänien gräver filmaren Radu Jude, dramatikern Gianina Carbunariu och andra metodiskt upp landets historiska lik. I vinter har författaren Mircea Cartarescu nästan varje dag stått på Bukarest torg för att protesterar mot den kleptokratiska klassens återkommande kuppförsök. Ingen verkar egentligen vilja vara ”politisk” — men alla känner att de måste. Någon säger att samtiden är som en djungel, men att det då finns plats för mod.

Konstnären Dan Perjovschis berättelse om den rumänska isoleringen före 1989 är rolig och oförglömlig. Efter kommunismens fall blev han tvungen att snabbt smälta trettio år av konst han inte ens hört talas om. Vad var performance? Graffiti? Joseph Beuys? Han kände inte ens till dadaismen, trots dess rumänska rötter.

Efter några korta besök har jag lärt mig tycka om Rumänien. Bukarest är bullrigt motsägelsefull, som en sargad världsstad. Men när jag försöker övertyga olika vänner tror de att jag provocerar dem. Våra blickar över Europa skyms fortfarande av fördomsfulla stereotyper och kategorier. Hanssons bok rubbar dem.

De tre länderna bildar ett upphettat koncentrat av det europeiska tillståndet. Konservatismens frammarsch. Det skarpa vägvalet mellan åternationalisering och Europatanken. Deras frågor angår alla.

Wien är bokens gåta. Där förenas ett våldsamt och sarkastiskt kulturliv med en gammal borgerlighet som håller på artigheten. Konfrontationerna har varit hårda. Känslorna starka. Men samhörigheten ändå ömsesidig. Den hänsynslösa Wienaktionisten Hermann Nitsch har blivit nationalikon. De förmögna vill nu ha hans utstrukna djurblod på representationsvåningarnas väggar.

Alla Cecilia Hansson träffat i Wien brottas med att försöka förstå sin stad, sitt land, sin historia. Där fogades den moderna antisemitismen samman, i början med vänsterpolitiska förtecken, och där fick också den nya högernationalismen sitt stora europeiska genombrott med Jörg Haider. Några identifierar de manliga brödraskapen som en kvardröjande spärr mot en mer avspänd miljö. Maskulinisterna, fräser Marlene Streeruwitz med befriande självklarhet.

Det är som att Österrikes dramatiska historia — från imperium till fattig småstat, den entusiastiska anslutningen till Nazityskland och efterkrigsårens förfalskade offermyter — skapat en scen för självplågeri. Upproren mot lagren av lögner har varit mer existentiella och oregerliga än kyligt politiska. Dramatikern Peter Turrini jämför med 68-orna i Tyskland. ”Där gjorde studenterna revolt, här hade vi en konstaktion där man bokstavligen sket på universitetet. Vi är mer privata i allt.”

Men det finns en avgörande fråga som Cecilia Hanssons intervjuer inte besvarar — eller ens berör. Hur tänker 25-åriga poeter och filmstudenter, är de invaderade av samma historiska spöken som sina föräldrar?

 

Cecilia Hansson: Höpplöst, men inte allvarligt — konst och politik i Centraleuropa.

Natur & kultur.

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s