Vattendelaren

Det franska valets efterspel har blivit en vattendelare för vänstern. En grupp närmar sig den nya nationalismen, en annan väljer fortsatt strid för ett mer öppet samhälle. När yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon inte uppmanar sina väljare att rösta på Macron i andra valomgången gräver han en vallgrav mellan sin vänster och den annars närliggande som Bernie Sanders mobiliserade i USA.

Åsa Linderborg rör sig osäkert runt samma vattendelare. Först skrev hon i Aftonbladet (26/4) att Macron och Le Pen är lika farliga. Ett chockerande omdömeslöst påstående från en skribent som ägnat år åt att varna för den moderna fascismen. Nästa dag ändrade hon sig, men verkar fortfarande uppfatta antirasismen, öppenheten och Europatanken som ett slags bonusfrågor för den urbana medelklassen. En märklig slutsats om samtidens europeiska ödesfrågor.

Efter Hillary Clintons valnederlag märktes en liknande reaktion genom den skadeglädje som trängde långt in bland socialdemokratins fotfolk. Det var som att se hur gamla försvarslinjer mot den nationella högern började svaja.

I presidentvalet 2002 slöt en enig fransk vänster — inklusive Mélenchon — upp bakom högerns Jacques Chirac för att stoppa Jean-Mari Le Pen. Men femton år senare verkar valet inte lika självklart, trots att alternativet till Marine Le Pen nu är en socialdemokrat. Vad är det som händer?

Sedan 2002 har den liberala idén om en valutaunion utan gemensam finanspolitik kraschat. Åtstramningsdoktrinen gör nu massarbetslösheten orubblig. Förödelsen är stor men vänstern har ändå förlorat strid efter strid och socialdemokraterna stått svarslösa. Vem känner inte misstro, vanmakt och förtvivlan?

Men den utlösande orsaken till att vänsterns vatten nu delas är antagligen en annan: den nya nationalismens begär att låsa in sig bakom gamla gränser för att uppnå fejkad trygghet.

Jacques Chirac framstod trots allt som en patriot, länge med invändningar mot euron. Han delade högerns gamla ståndpunkt att Frankrike alltid är större än Europa. På den punkten har landets gamla kommunister och konservativa för det mesta varit överens. I nationsfrågan, nu mer brännande än på länge, finns historiska beröringspunkter mellan Le Pens rasistiska höger och Mélenchons nationella vänster.

Europa präglas sedan en tid av konservatismens tredje våg. Den första vågen vände sig mot franska revolutionens idéer. Den andra, under mellankrigsåren, mot demokratin. Den nuvarande mot invandring, mångkultur och Europatanken i ett försök att rädda nationalismen.

Högern har redan delats av vågen: Lööf mot Åkesson. Är det så konstigt om även vänstern tvingas göra samma val? Mélenchon eller Hamon.

Det borde vara självklart till vilken sida av vattendelaren man söker sig. Mélenchons val är en skam för Europas vänster. Men Linderborgs vacklande, och även andra röster, avslöjar hur det nationella svaret återigen spiller in över hela vänsterspektrat.

Den rödgröna regeringen har slaktat asylpolitiken, infört gränskontroller med en uppenbar vilja att permanenta dem och börjat skapa ett deportationsmaskineri för papperslösa som är hårdare än det Trump föreslår. I SR:s Lördagsintervju förra veckan surrade Gustav Fridolin utan eftertanke om att vissa papperslösa borde få fotboja eller möjligen låsas in på obestämd tid. För bara några år sedan skanderade han att ingen människa är illegal. Just nu är det många som verkar osäkra inför vattendelarens val.

Macron är inte kolerans ankomst, som en del tycks tro. Han är socialdemokrat med liberal profil. I Sverige kan man kanske jämföra honom med Ardalan Shekarabi. Han fullföljer det franska Socialistpartiets anslutning till Europatanken: från Guy Mollet (som gjorde Romfördraget möjligt) till Francois Mitterrand (som föreslog en valutaunion) och nu Benoit Hamon. I frågor om europeisk ekonomisk politik står han klart till vänster om den svenska regeringen. Det är inte svårt att ha invändningar mot honom — men kolera? Kiss my ass.

Macron uppskattar liberala idéer, han har inte förtrollats av konservatismens tredje våg och han är socialdemokrat. Är det därför yttersta vänstern föraktar honom? Är det därför de hade enklare att stödja Chirac för femton år sedan än Macron nu?

Per Wirtén

 

 

 

 

En reaktion på ”Vattendelaren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s